Höst i byn.

Vildvin hemma på planket. Nej detta kan man ju inte titta på hela dagen. Vi åker iväg till Sandviken istället.

Här är det stenigt och knaggligt. Man får koncentrera sig och lyfta på benen.

Ibland kommer ett hinder utefter vägen.

Ibland får man bara ta sig en liten paus.

Jag gick uppför Kulbacken på hemvägen. Se på träden!!

Åt andra hållet är det bara vatten. De flesta har väl tagit upp sina båtar nu. Flera fick ju bärjas nyligen i blåsvädret. Räddningstjänsten har nog viktigare saker för sig än att ta vara på båtar.

Men är jag alldeles blind! När jag vänder mig om för att gå hemåt… Titta bara, vilken oas. Blommorna blommar ju precis som om det varit sommar fortfarande! Ibland går årstiderna i vartannat.

 

Hej svejs i lingonskogen!

Veckan som gick var den veckan på året när solen går upp precis när jag går till jobbet. På måndagen kunde jag riktigt se för varje steg jag tog, från att solen var helt bakom horisonten, till att den som en stor orange boll kikat upp på himlen. De andra dagarna cyklade jag och då gick det lite för fort, men då hann jag däremot att stanna och ta ett kort. Bilden ger tyvärr inte alls rättvisa till hur fint det var i verkligheten.

På tordagen åkte jag till tandläkaren för att laga mina tre hål. Jag hade fått skjuta upp besöket en vecka, eftersom jag var förkyld då. Mina arbetskamrater tyckte nog jag hade hunnit jaga upp mig lite. Nog var det mycket att laga tre hål på 50 min! Gan sa till mig att ta med mig denna lilla doktor, som hon fått på röntgenveckan,  att klämma i handen. Det skulle säkert hjälpa. Någon annan undrade om jag skulle utöva wodo med den… Hur som helst gick det bättre än väntat. Precis som jag alltid brukar säga efteråt. I vart fall innan man fått se räkningen.

Ruggigt kallt och grått var det på fredag, när Jan och jag tog en cykeltur till stan. Gott var det då att värma sig på café Kannan med varm choklad. Sedan gick vi en sväng på stan, och jag köpte två böcker på rea fast jag lovat mig själv att inte köpa några fler böcker. Nu fick jag skynda mig hem och läsa ut min lånebok Krigsdagböcker 1939 till 1945 av Astrid Lindgren.

Stora lingonplockardagen inföll på lördag, när solen sken fram så fint. Vi hittade några fler än dessa två, men resultatet var inte så värst. Härligt att komma ut i skogen i alla fall.

På hemvägen hittade vi en mysig badplats, där vi inte varit förut.

Idag har vi förberett för fullt för det stora fönsterbytet här i huset. När förberedelserna var klara gick jag ut på promenad. Jag skulle lämna lite kläder för återanvändning. Då var jag i närheten av stadsparken. Undrar om hägern är kvar, tänkte jag. Jovisst var den det.

Så var den här veckan till ända.

 

Helgen är över

Tiden bara rinner iväg, och vi med den. Jag har varit förkyld och har varit utan promenad i flera dagar. På lördagen fick det vara slut med det. Vädret var grått och ruggigt, men ändå inget regn, när vi var ute i alla fall.

Nu börjar höstfärgerna komma så smått. Vi åkte till Lysingsbadet, för att se hur det såg ut där nu. De flesta camparna har åkt hem, men ändå fanns flera kvar. Fantastiskt vilka fina altaner de bygger upp runt sina husvagnar. Till och med såg vi några som satt upp en liten söt bod på sin ”tomt”.

En fin promenad fick vi i alla fall. Hemma igen klippte jag undan lite på rosen vi har på framsidan. Det växer åt fel håll! Rätt ut i gången. Ändå finns det några bedagade rosor kvar.

Söndag var en annan dag. Dimmigt och lugnt på morgonen. Bra att ta sovmorgon, och sedan ge sig ut när himlen lyste upp och det var hur fint höstväder som helst.

Nedför backen och hem igen blev en lagom promenad för mig. När jag kom hem hade Jan klippt gräsmattan för sista gången detta år. (Tror han i alla fall). Det var ganska många som hade samma tanke som han. Det mullrade faktiskt i alla trädgårdar.

Hemma igen satte jag mig en stund. Sedan gick jag runt och kollade på de blommor som finns kvar i trädgården.

Det finns inte så mycket kvar nu. Solen den sken och vi kunde sitta ute och äta söndagsmiddag. Kanske det också var för sista gången i år?

Äntligen!

Hur många gånger har jag inte gått på mina promenader utmed Gamlebyviken. Plötsligt brakar det till i buskarna, och upp flyger en ståtlig häger. Det har varit så nära, men aldrig har jag hunnit få upp kameran och fått något kort på den. När jag är färdig med avtryckarfingret har den flugit all väldens kos.

Igår såg jag på en lokal facebookgrupp, att en kvinna hade fotograferat en häger mitt i stan i stadsparken. Vem tog sina stavar och gav sig iväg däråt idag? Jo jag förstås. Jan sa; Det begriper du väl att den sitter inte kvar där än! Jo, men man måste ju kolla i alla fall…

Jag tog stavarna under armen för att inte föra för mycket oväsen när jag gick in i parken. Jag smög mig fram, och ta mig sjutton. Den satt kvar!! Jag hade bara mobilkameran med mig, så jag tog ganska många bilder. Kanske någon kunde bli bra i alla fall.

Efter en liten stund flög den iväg. Ja det var den hägern det, tänkte jag.

Vilken tur jag hade. Den satte sig bara ett litet stycke bort.

Världens bästa ställe för en fågelskådare. Nu kan ni tro att jag är nöjd! Jag lovar; Jag har inte ätit flugsvamp 🙂

På tur igen.

Resan blev extra lång denna gången. Nordbytunneln var stängd för reparation. Vi blev rejält försenade, för trafiken gick framåt med myrsteg på slutet.

Äntligen kom vi fram till Oslo!

– Vi ska få  anka, och den är död, sa Franz 🙂

Vi åkte till en indisk restaurang dagen därpå och firade Franz 6-årsdag. Vi fick ett fat med tre olika starka såser på. Jag var lite försiktig med att prova, men Franz manade på mig.

-Prova på nu, rör ihop ordentligt och smaka! Jag gjorde förstås som han sa. ”Flink gubbe”, sa han då till mig. Har han fått höra detta förut 🙂 🙂

Hemma igen öppnade vi förstås paket. Efteråt tänker vi på att vi absolut hade köpt en paket till. Vart den har tagit vägen är ett mysterium. Idag har jag letat igenom hela huset. Kan vi ha glömt den i affären?? Nåväl han klarar sig säkert med det han fick.

Vi åkte tillbakt till vårat land i ett riktigt ”pissväder”

Så hann vi träffa energiknippet Elliot också. Här busar han med farfar.

Han passar på medan tjejerna sköter sina hästar.

Så fick fick säga hej då till hundarna, och extra hej då till Goliath. Vi får se hur det blir med honom.

Så gick vägen till föräldrarna i Grästorp, innan vi var tvugna att åka tillbaka till Västervik och jobba ett pass.

Äntligen fredag!

Det är vad vi brukar säga om fredagsmorgnarna, när vi står där vid våra plåtskåp och ska byta om till vår arbetsmundering. Idag var det sista gången jag jobbade en fredag. Hur konstigt som helst. Min sista fredag blev ganska lugn. Jag tog inte så mycket bilder utan hjälpte mest en av läkarna med genomlysning och ultraljud. Efter städning var det dax att byta av kollegor för lunch. Själv fick jag ingen lunchrast, när jag slutade redan klockan 12.

Nu när jag ska jobba lite mindre, ska jag gå många promenader längs vattnet. Det kommer att bli superbra!

Vi närmar oss slutet

Men hallå, detta lät ju drastiskt. Egentligen är det bara att den sköna semestern lider mot sitt slut. Jag har läst lite råd på nätet om hur man ska vara på jobbet de första dagarna efter en lång ledighet. Man ska gå runt och känna sig för lite försiktigt. Man ska inte göra de allra jobbigaste sakerna på en gång. Man ska gå runt och tala positivt med sina arbetskamrater…

Jag vet inte om de talar om mitt jobb, men det blir väl som vanligt. Kolla anslagstalvlan med det handskrivna kollegieblocksbladet. (Undrar om det blivit någon modernisering?) Det blir en överraskning vilket lab man ska jobba på.  Hoppas jag kommer ihåg mina koder förresten! Det brukar vanligtvis bara ta någon dag, så är man inne i det vanliga igen.

Igår var vi ute och åt mat, som ett lite för tidigt bröllopsdagsfirande. Min tillsnörpta min till trots var det väldigt bra mat vi fick, och först en räkcocktail.

Tidigare i veckan har vi varit på utflykt till Söderköping. Här kommer jag ut från ”min båt”.

Jan och jag föredrog att äta medhavda korvsmörgåsar och kaffe, till skillnad från de flesta som ju oftast äter glass i Söderköping.

De enda som badade i Göta kanals brungröna vatten var ändå kaninerna.

Var ligger skogen?

Vad knäpp jag är! Lovade jag att skriva om skogen? Jag som bara vill vara ute när det är fint väder. Idag har varit som en riktig högsommardag. Två promenader har jag gjort. Ja, jag erkänner. Nörden har vaknat igen.

Den här fina planteringen gick jag förbi på förmiddagen. Efter att ha skjutsat Jan till hans ärende, gick jag till biblioteket och lånade några böcker. Faktiskt finns det inte plats för fler böcker hemma hos oss. jag vågar inte ens nämna hur många bokhyllor vi har. På vår semester hade jag inget att läsa tyckte jag. Då tog jag en gammal gulnad bok i bokhyllan som faktiskt var uppsprättad i bladen. När jag läst den ska jag slänga den tänkte jag. (Kan man slänga böcker??)

Vad tänkte Selma Lagerlöf när hon satt där på bänken vid sitt Rottneros. Hon slängde nog aldrig en bok. Däremot skrev hon flera.

Vi köpte en ”Selmas hallondröm” i caféet, och satte oss att fundera. Boken jag läste i på semesterm var ”Samtal på ett fjärrtåg” av Stig Claesson. Den handlade om en man som är på väg på tåget till sin systers begravning. Hon hade flyttat tillbaka till staden i skogen, eftersom hon hade svårt att andas. Annars hade ju alla människor flyttat till huvudstaden, där det fanns jobb. Olle Andersson, som han hette, talade med tågresenärerna och funderade över begravningen. Vilka skulle komma? Levde de fortfarande, som fanns där under hans barndoms somrar?

Så funderade också vi, när vi blickade ut över Lövens långa sjö (Fryken). Vilka finns kvar i Torsby, av dem som vi mött när vi så många gånger rest dit när Jans föräldrar levde.

Järnvägsgatan, stod öde och tom på söndagsmorgonen. Dagen innan såg vi faktiskt att lite av den gamla raggarkulturen fanns kvar. Skillnaden var bara att raggarna var i våra barns ålder. De satt i sina flotta bilar i solglasögon med sina barn i baksätet och brylkrämkammade gamla pappan på passagerarsätet, men fortfarande med hög fräsig musik som hördes över hela stan.

Även vi tog en repa runt stan. Vi åkte under ”Järnbergs bro”, men Sixten Järnbergs brorsa har nog för länge sedan flyttat någon annanstans.

Så kom vi då äntligen till Idrottsvägen. Det var ju människorna på denna gata som vi kände till namnen på och mer därtill. Det var de som i likhet med Slas bok levde så i våra minnen att vi nästan tycker, att Gunhild, Ragnar och ”Bävermannen” kommer ut på sin trappa och säger hej. Tänk vad jag funderade över hur Edgar (alias Bävermannen) kunde ha bävrar i sin trädgård mitt inne i Torsby. Jag fattade ju inte att han bara var särbo med Gunhild sedan Ragnar dött. Bävrarna hade han i sin trädgård någonstans i vildmarken förstås 🙂

Många mer historier kunde vi dra om människorna på Idrottsvägen dvs de som bodde där förr. Detta tänkte vi på när vi lämnade Torsby för denna gång.

Oj då! Vi glömde ju berätta att Jan mötte sin gamle skolkamrat Svennis på Konsum. Tyvärr var han ganska tystlåten. Han borde ju haft mycket att berätta, både om fotboll och olika damer 😉 Kanske han också funderar över sitt lilla samhälle, vad det blivit med det, och människorna som en gång bodde där?

 

Semestern är inte slut än.

Ordningen är återställd och Ronja är återhämtad från pensionatet. En hel vecka har hon varit där, men jag tror inte det fanns något Spa där. Spat hade vi ju hemma på vår gård tidigare. Nu har vi vattnat blommor med Spa-vattnet.

Hos Elliot fick vi låna ett eget litet hus att sova i om nätterna. Farfar läser godnattsaga.

Om dagarna, när Elliot var ute och körde i sin ”Minicooper” åkte vi till Grästorp.

Ena dagen gjorde vi ett besök i Främmestads kyrka. Jag tycker det är så spännande att titta in i kyrkor, men oftast är de numera stängda. Jag kände på dörren i alla fall, och ser man på den var öppen. TUUUT!! Där kom världen tjuvlarm igång. Jag stängde dörren och sprang ut igen. Inte tog det tyst heller. Det hördes säkert tre socknar bort. Skulle det komma någon polisbil? Nu är man väl misstänkt för att stjäla kyrksilvret…

Damen på bilden (mamma) har inget med brottet att göra.

Jag hade närapå skrämt slag på en liten sommarjobbare, som hade haft stora problem att stänga av larmet.

Hos Elliot är det aldrig en lugn stund. Antingen spelar man bandy eller något annat kul. När vi gick på promenad med hundarna åkte han på sin plastmotorcykel, som man sparkar sig fram på. Ni kan tro att det gick undan. De gamla hundarna fick kämpa på för att hänga med 🙂

Resan till Lidköping hopppar vi över. Vad det regnade den dagen!! Däremot inte när vi åkte upp på Hunneberg.

Vilken massa bin! Interssant för en biodlarson.

Jan och Mona är hungriga.

Nej, först måste vi gå på promenad säger Britta. De måste träna inför lördagens race i Grästorp.

Nu får det vara bra med detta. I morgon får jag skriva om när Jan och jag åkte till ”skogen”.