Vi närmar oss slutet

Men hallå, detta lät ju drastiskt. Egentligen är det bara att den sköna semestern lider mot sitt slut. Jag har läst lite råd på nätet om hur man ska vara på jobbet de första dagarna efter en lång ledighet. Man ska gå runt och känna sig för lite försiktigt. Man ska inte göra de allra jobbigaste sakerna på en gång. Man ska gå runt och tala positivt med sina arbetskamrater…

Jag vet inte om de talar om mitt jobb, men det blir väl som vanligt. Kolla anslagstalvlan med det handskrivna kollegieblocksbladet. (Undrar om det blivit någon modernisering?) Det blir en överraskning vilket lab man ska jobba på.  Hoppas jag kommer ihåg mina koder förresten! Det brukar vanligtvis bara ta någon dag, så är man inne i det vanliga igen.

Igår var vi ute och åt mat, som ett lite för tidigt bröllopsdagsfirande. Min tillsnörpta min till trots var det väldigt bra mat vi fick, och först en räkcocktail.

Tidigare i veckan har vi varit på utflykt till Söderköping. Här kommer jag ut från ”min båt”.

Jan och jag föredrog att äta medhavda korvsmörgåsar och kaffe, till skillnad från de flesta som ju oftast äter glass i Söderköping.

De enda som badade i Göta kanals brungröna vatten var ändå kaninerna.

Var ligger skogen?

Vad knäpp jag är! Lovade jag att skriva om skogen? Jag som bara vill vara ute när det är fint väder. Idag har varit som en riktig högsommardag. Två promenader har jag gjort. Ja, jag erkänner. Nörden har vaknat igen.

Den här fina planteringen gick jag förbi på förmiddagen. Efter att ha skjutsat Jan till hans ärende, gick jag till biblioteket och lånade några böcker. Faktiskt finns det inte plats för fler böcker hemma hos oss. jag vågar inte ens nämna hur många bokhyllor vi har. På vår semester hade jag inget att läsa tyckte jag. Då tog jag en gammal gulnad bok i bokhyllan som faktiskt var uppsprättad i bladen. När jag läst den ska jag slänga den tänkte jag. (Kan man slänga böcker??)

Vad tänkte Selma Lagerlöf när hon satt där på bänken vid sitt Rottneros. Hon slängde nog aldrig en bok. Däremot skrev hon flera.

Vi köpte en ”Selmas hallondröm” i caféet, och satte oss att fundera. Boken jag läste i på semesterm var ”Samtal på ett fjärrtåg” av Stig Claesson. Den handlade om en man som är på väg på tåget till sin systers begravning. Hon hade flyttat tillbaka till staden i skogen, eftersom hon hade svårt att andas. Annars hade ju alla människor flyttat till huvudstaden, där det fanns jobb. Olle Andersson, som han hette, talade med tågresenärerna och funderade över begravningen. Vilka skulle komma? Levde de fortfarande, som fanns där under hans barndoms somrar?

Så funderade också vi, när vi blickade ut över Lövens långa sjö (Fryken). Vilka finns kvar i Torsby, av dem som vi mött när vi så många gånger rest dit när Jans föräldrar levde.

Järnvägsgatan, stod öde och tom på söndagsmorgonen. Dagen innan såg vi faktiskt att lite av den gamla raggarkulturen fanns kvar. Skillnaden var bara att raggarna var i våra barns ålder. De satt i sina flotta bilar i solglasögon med sina barn i baksätet och brylkrämkammade gamla pappan på passagerarsätet, men fortfarande med hög fräsig musik som hördes över hela stan.

Även vi tog en repa runt stan. Vi åkte under ”Järnbergs bro”, men Sixten Järnbergs brorsa har nog för länge sedan flyttat någon annanstans.

Så kom vi då äntligen till Idrottsvägen. Det var ju människorna på denna gata som vi kände till namnen på och mer därtill. Det var de som i likhet med Slas bok levde så i våra minnen att vi nästan tycker, att Gunhild, Ragnar och ”Bävermannen” kommer ut på sin trappa och säger hej. Tänk vad jag funderade över hur Edgar (alias Bävermannen) kunde ha bävrar i sin trädgård mitt inne i Torsby. Jag fattade ju inte att han bara var särbo med Gunhild sedan Ragnar dött. Bävrarna hade han i sin trädgård någonstans i vildmarken förstås 🙂

Många mer historier kunde vi dra om människorna på Idrottsvägen dvs de som bodde där förr. Detta tänkte vi på när vi lämnade Torsby för denna gång.

Oj då! Vi glömde ju berätta att Jan mötte sin gamle skolkamrat Svennis på Konsum. Tyvärr var han ganska tystlåten. Han borde ju haft mycket att berätta, både om fotboll och olika damer 😉 Kanske han också funderar över sitt lilla samhälle, vad det blivit med det, och människorna som en gång bodde där?

 

Semestern är inte slut än.

Ordningen är återställd och Ronja är återhämtad från pensionatet. En hel vecka har hon varit där, men jag tror inte det fanns något Spa där. Spat hade vi ju hemma på vår gård tidigare. Nu har vi vattnat blommor med Spa-vattnet.

Hos Elliot fick vi låna ett eget litet hus att sova i om nätterna. Farfar läser godnattsaga.

Om dagarna, när Elliot var ute och körde i sin ”Minicooper” åkte vi till Grästorp.

Ena dagen gjorde vi ett besök i Främmestads kyrka. Jag tycker det är så spännande att titta in i kyrkor, men oftast är de numera stängda. Jag kände på dörren i alla fall, och ser man på den var öppen. TUUUT!! Där kom världen tjuvlarm igång. Jag stängde dörren och sprang ut igen. Inte tog det tyst heller. Det hördes säkert tre socknar bort. Skulle det komma någon polisbil? Nu är man väl misstänkt för att stjäla kyrksilvret…

Damen på bilden (mamma) har inget med brottet att göra.

Jag hade närapå skrämt slag på en liten sommarjobbare, som hade haft stora problem att stänga av larmet.

Hos Elliot är det aldrig en lugn stund. Antingen spelar man bandy eller något annat kul. När vi gick på promenad med hundarna åkte han på sin plastmotorcykel, som man sparkar sig fram på. Ni kan tro att det gick undan. De gamla hundarna fick kämpa på för att hänga med 🙂

Resan till Lidköping hopppar vi över. Vad det regnade den dagen!! Däremot inte när vi åkte upp på Hunneberg.

Vilken massa bin! Interssant för en biodlarson.

Jan och Mona är hungriga.

Nej, först måste vi gå på promenad säger Britta. De måste träna inför lördagens race i Grästorp.

Nu får det vara bra med detta. I morgon får jag skriva om när Jan och jag åkte till ”skogen”.

 

Semesterminnen

Äntligen har vi hittat en pil. Precis som i sagan, men i sagan ledde pilen till en skatt. Här var det troll som vankades. Det var bara att följa stigen, så dök det upp troll bakom stock och sten.

Konstnären heter Jan Pol.

Man kunde räkna till 80 troll, det ena mer skrämmande än det andra.

Utsikten var fin uppe från Garpedansbergets topp.

En kväll var vi på cirkus.

Till den här ön kan man komma ut genom att gå på en bro. Sedan kan man gå runt den.

Fika smakar bra. Särskilt när man är på en ”öde” ö.

Vi tror nog att det var en huggorm vi såg där på berget. Den hade ju ingen vit fläck vid ögat, och var rätt så kraftig. Däremot stannade vi inte tillräckligt länge för att se ögonformen. Hur som helst var det en orm!

När mamma och pappa kommer hem igen ska vi baka kaketårta och ha fest, sa Franz. Precis som ”den där starke flickan” (Pippi Långstrump), skulle vi ha ljus, kakor och presenter.

Mamma och pappa köpte fiskespön, och vi var ute ända tills himlen blev rosa.

Lite fiske blev det nästa dag också.

Hur filéar man en fisk? Så klart, man googlar på det.

Nu har hela gänget åkt hem till Oslo, och det är tyst i vår stuga.

När jag fyller 6 år ska ni komma till mig på fest och få kaketårta, säger Franz. Ja, det ska bli kul!

 

Semesterblogg

Jag har varit vansinnigt upptagen den sista tiden. Jag tillhör ju den generation som är uppfostrad med att man ska vara ute så mycket som möjligt. Andra tycker att man ska spela spel på datorn så mycket som möjligt.

Hej då sa vi till mamma och pappa som skulle till Madeira. Från och med nu fick farmor och farfar gnugga sina geni knölar. Hela tiden måste vi hitta på aktiviteter, och vi hade ju också en förutskriven lista som vi kunde bocka av efter hand.

Vi har jobbat och slitit…

…och vi räknade till 97 trappsteg upp i Unos torn.

Spännande var också att gå in i den ihåliga eken, där blixten slagit ned en gång i tiden.

Mycket härliga bad av alla de slag har det varit.

Varje kväll läser vi saga. Oftast den om PP och pilen. Franz vill att vi ska ut och leta pilar i verkligheten. Kanske vi visar en pil i morgon, för nu orkar jag inte skriva något mer.

Nu när jag äntligen fått hjälp att komma på inloggningskoden till att skriva i denna blogg. Synd skulle vara att få sluta efter 11 år för att jag inte kan koden…

 

På jakt

Nu är det inte kul att vara fågel. Det är inte kul att vara matte heller. Ibland tror jag nästan att jag kan hålla med Jonas Wahlström. Han har just gjort sig ovän med landets alla kattägare genom att skriva om att alla katter borde inte släppas ut om dagarna, eftersom de jagar småfågel.

Jag har hört att han blivit mordhotad av medelålders eller äldre damer för sina uttalanden. Jag tror han lever risigt till i många kategorier. Jan till exempel är helt vansinnig på honom. Han som stänger inne vilda djur i burar!! Vad är det för liv för dessa djur?

Jag vet inte om småfåglarna retar Ronja, eller om de bara kvittrar sitt varningsläte för att skydda sina ungar. Hon blir i alla fall alldeles vild. Hoppar än upp än ned bland förråd och plank.

Igår kom hon in med två fåglar, och det går ju an när de är döda..

Det blir totalt tre i hennes liv. Tre är absolut tillräckligt, men vad gör man?

Midsommarhelgen är nu över. Jag har verkligen fått njuta av hur det är att jobba dagtid och vara ledig alla helger den här våren. Helt fantastiskt skönt!

Nu blommar det för fullt i trädgårdarna. Kunde man inte få ihop 7 vilda blomster att lägga under huvudkudden i år hade man säkert kunnat hitta sju sorter i trädgården.

Klättra över gärdesgårdar är ju värre förstår. Man får väl göra som Ronja, klättra över plank. Ha en fin semester önskar jag nu mina arbetskamrater (och fler med dem) som nu går på måndag! Själv får jag vänta fyra veckor tills de kommer tillbaka, förhoppningsvis utvilade.

 

 

En doft av bensin och nyponros.

Denna helg är det ”Hojrock” i stan. Höjdpunkten för vår del är att titta på motorcykelparaden. Det är en aldrig sinande ström av olika motorcyklar som åker förbi.

Här tar de lite paus, innan de åker vidare.

Här kommer Stålmannen, men Pippi Långstrump hann jag inte med att fota. Hon åkte så fort…

När alla hade åkt förbi, gick vi en liten promenad för att vila öronen från allt motorbuller. Nyponbuskar, nyponbuskar hela vägen nyponbuskar sjunger Lars Winnerbäck. Det är också precis vad som är vackrast nu utefter vår promenadväg. Nu är de som allra finast.

Gränsöleden.

Ibland hör man om katter som väcker sina husbönder och tjatar på mat eller att få gå ut. Det gör aldrig Ronja. Däremot när hon märker att vi är på väg ner till köket, så är hon snabbare än blixten. Hon tar en genväg genom trappans spjälverk och är på plats vid dörren till altanen innan vi har klivit ned för första steget. I morse var det soligt och fint. Vi torkade bort regnvattnet från bordet och dukade för frukost ute. Förstärkt frukost, som pappa brukar säga. Det har vi alltid på helgen.

Sedan tog vi bilen för att hitta lite andra promenadvägar än vanligt. Det var lite stenigt i början av vandringsleden.

Jag ser havet. Här kan vi stanna, sa jag.

Kärringatänderna lyser upp fint i bergsskrevorna.

Tur att det bara var skinnet kvar av ormen!

Vi måste sitta ned en stund på hemvägen och lyssna på havet och titta på båtar.

Så blev det som vanligt: En av oss åkte bil och en av oss gick hem (åtminstone en del av vägen). Samma procedur som alltid 🙂

Gulliga djurungar längs vägen.

Nu blommar syrenerna på sista versen. Det händer ändå att jag masar mig ur min trädgård och går på promenad. Det finns något som heter ortorexi, och det är väl  i så fall ortorexi light jag har, som måste promenera eller något liknande varje dag. Hur som helst har det gjort resultat. Det allra viktigaste är att jag slipper ta dessa kolesteroltabletter, som jag inte ville ha.

Det finns så mycket att titta på efter vägen. Det är inte länge sedan man såg alla fågelbon i vattnet, alldeles intill cykelbanan.

Canadagässen går omkring i stora flockar. Tyvärr skräpar de ned något alldeles förskräckligt. Synd att de inte drar sig undan när de ska på toaletten.

Svanparet har bara två ungar, och de håller sig snällt i vattnet. Går man för nära fräser de, och begriper inte alls att man bara ska fotografera.

I den övergivna trädgården blommar vallmon så fint. Jag har en rosa storblommig vallmo, som alltid brukar slå ut till min födelsedag. I år gjorde den inte det, antagligen eftersom jag flyttade den på vårvintern i år. Hoppas den gör det nästa år istället.

Sist kommer en bild tagen utanför jobbet, sedd ur en lite vackrare vy än där jag brukar gå in. Kanske man borde ta sig en omväg ibland.

 

 

Tropisk värme

Igår var det 29,4 grader här enligt SMHI, dvs varmast i landet. På tv visade man en bild från Kiruna med en helt översnöad trehjuling i dag. Då förstår man att vi bor i ett avlångt land. I går ville jag plocka liljekonvalj, så vi tog en promenad ut på ön.

Här lade kadetterna till sina båtar förr i tiden och dansade med västerviksdamerna, läste vi på en skylt. Nu finns ingen dansbana kvar, men en grind har kommit upp vid bron. Det skulle finnas betande får, men vad skulle dessa får beta. Liljekonvaljer, vitsippor eller kanske blåbärsris. Vi såg inga fast vi gick runt hela ön, så de måste väl ha simmat i land…

Det är inte långt till stan, så möter ni ett får där så…Tror ni inte på det? En gång mötte jag i alla fall ett rådjur utanför SE-banken. Det var innan de hade lagt ned det kontoret. Nu behöver man ju inte gå till banken längre (eller?).

Lite mera skyar på himlen var det på himlen idag. Åtminstone när vi var på väg hem. Jag fick önska vart vi skulle åka, för det var ju mors dag.Där ute hade jag telefonkontakt både med min mamma och mina två söner.

Vad kan man bättre önska sig än att sitta på en klippa alldeles vid havet, så vågorna stänker upp på benen. Bättre finns nog inte!