Snöfritt både dag och natt.

Det var i alla fall lite vintrigt av frost idag, men ingen snö. Solen ligger lågt och skuggorna är långa.

När snön lyser med sin frånvaro får man väl bjuda på lite snöbär istället.

Bryggorna ligger vita av frost, men ingen tillstymmelse av is i viken.

En kväll när jag gick hem från jobbt förra vecka försökte jag få en bild på supermånen. Jag trodde inte det skulle gå att få någon bild med mobilen, men alltid blev det något som de säger i Åmål.

Nere på stan är det liv och rörelse nu, så här innan jul. Nästan så det har blivit en liten skog på Rådhustorget. Där har de ju fått lite julstämning i alla fall, trots avsaknad av snö.

Födelsedagskalasens månad

Ett helt hus för oss själva får vi när vi ska besöka Kalle med familj. Vi bäddar med sängarnas fotändar mot fönstret, och när vi släckt ljuset är det bara att titta ut på en stjärnhimmel som man bara kan se om man kommer långt ut på landet.

Ja man får kanske kika lite uppåt, men bakom tallarna kunde vi allt se några blinka fram.

Den förste som fyllde år var pappa. Han firade i dagarna två.

93-åringen visar upp sina blommor.

Kulturhuset på andra sidan gatan hade fått sig en orange belysning.

Så åkte vi ut i Dalslandsskogarna igen.

Kalle fyllde också år, men inte lika många som sin morfar.

Vi åkte in till Vänersborg för att äta födelsedagsmiddag.

Elliot beställde själv vilken mat han ville ha. Kyckling fick det bli, samma som han får på dagis ibland. När vi var klara sa han : Jag betalar! Jag har en guldpeng…

Men det slapp han, så vi gick och köpte godis i butiken precis bredvid detta häftiga skyltfönster.

Innan vi åkte hem till Västervik igen fick vi hjälpa till med lite skogsavverkning.

…och så lekte vi ju lite med bilar också förståss!

 

 

 

Årets första snö har kommit – och försvunnit igen.

Stora, stora snöflingor dalade ned från skyn när vi gluttade bakom persiennerna i går morse. Självklart smälte de direkt de kom till backen. Ronja fick stora flingor i skallen när hon skulle ut och undersöka det hela.

Nej det bar snabbt in igen. Här ute kan man ju inte vara.

Hela dagen var vädret grått, blaskigt och kallt. När kvällen kom åkte vi på teater. Nu hade det hunnit bli alldeles kolsvart ute. Vi körde ned bilen mellan marchallerna och parkerade vid ett gammalt övergivet järnvägsspår. En man med reflexväst dirigerade oss : följ maschallerna bara, och vi gjorde så. En stor metallgrind stod och gnisslade, vi trampade på måfå i mörkret genom vattenpölarna, runt den gamla industrilokalen. Bakom en tung metalldörr med en handskriven skylt gick vi in och blev varmt emottagna av grannen och några andra. Vi gick vidare in i lokalen till Reuterdals konditori. Detta konditori fanns i Västervik, många år innan vi flyttade hit. Bageriet staratde upp under slutet av 1800-talet och var ganska stort då. Det var de som började med Haags limpor och Oves bröd, som är väldigt bekant för oss som bor här. Mycket konditorivaror gjordes också.

Dagens Reuterdals i fabrikslokalerna var inte dåliga de heller. Det fanns bullar, mjukt böd, kolakakor syltkakor mm. Vi satte oss vid de små caféborden och blev serverade av damer i tidstypiska kläder.

Sedan ringdes det in till föreställning. Bakom det svarta sammetsdraperiet fanns en scen där lokala förmågor agerade. ”Liket rör sig” heter teatern och den handlade om hur Västerviksborna revolutionerade mot svälten 1917. Detta var i slutet av första världskriget och arbetande folk hade knappt mat för dagen. Matförrådet i St Gertruds kyrka visade sig vara undermåligt. Folk behövde potatis, enormt långa tåg med människor följde agitatorn ”Röde Frans” och demonstrerade för en rättvisare fördelning av maten. Rösträtt för kvinnorna var också något som följde med detta. Dessa hungerdemonstrationer spred sig till stad efter stad i Sverige. Man kan än i dag besöka ”Röde Frans” grav på Nya kyrkogården i Västervik.

Liket rör sig behandlar demokratins genombrott i Sverige. Demokratin rör sig fortfarande, åt vilket håll är kanske vår sak att fundera över.

Teatern var en upplevelse för mig och Jan, som inte är ute så mycket i svängen. Extra intressant är det ju med den lokala anstrykningen.

Idag var det återigen fint väder. Då tog vi en promenad till stan och hem. Strax bakom tornet stod ”Röde Frans” 1917 på Rådhustorget på en låda och talade om demokrati till Västervikarna. Det är bara 100 år sedan.

Guldglans både ute och inne?

Nog blir man alldeles överväldigad när man ser alla dessa guldgula löv. Tur man inte har detta träd på tomten. Visst är det vackert att titta på, men undrar om dessa skulle fått plats i min lilla kompost. I helgen har jag räfsat upp de mesta löven på vår tomt, så nu fick man pressa ned locket när man skulle lägga i potatisskalen från söndagsmiddagen. Komposten är full!

Nog är björken fin, men den slår knappast bokträdens blad i motljus. Naturens guld är svårslaget i skönhet.

Här kommer stadens guld istället. Idag kom jag inte ut förrän det började skymma. Det har varit lite gråare väder, vilket passade mig bra. Vi hjälptes åt att måla skavankerna som blivit under fönsterbrädorna sedan de bytt 19 fönster åt oss. Kanske behövs det en strykning till, men vi målar inte med guldfärg.

Eller förresten – varför inte. Kunde man kanske måla lite guldstänk under fönsterbrädorna. Då skulle det ju se ut som om solen sken in jämt!

Normaltid igen

Jag kommer ihåg när man började med sommartid och vintertid. Det lär ha varit 1980 och vi var ganska nyinflyttade i vårt hus. En fördel tyckte vi nog var att få en timmas mera sol på vår altan, om det ens fanns någon altan där då. Det var visst bara en gräsmatta. Detta ser vi på de gamla diabilerna som Jan just håller på att överföra till digitalt media. Vad man glömmer!!

När vi skruvat fram de klockor som inte själva begriper sig på detta åkte vi ut i skogen. Vi lyckade hamna på en jättelerig ridstig, så vi vände tillbaka mot blåsigheten.

Ännu finns det gula blad på träden. Vi får se hur det blir efter denna dag.

Det kom ”vita gäss” norrifrån.

Tänk om man varit vindsurfare! Det borde väl ha funkat, men det var ingen som tänkt i de banorna.

Jag försökte ta några bilder istället. Det blir ju aldrig lika bra som man tänkt sig. Det blir helt enkelt bara som det blir 🙂

Till skogs med Båtsman

Båtsman är en liten hund, som är en blandning mellan en väldig massa sorter. Han älskar at springa efter kottar som man sparkar på i skogen. Idag fick jag äran att vara med på Båtsmanpromenad.

Om det var Båtsman som nosade upp dessa, eller om det var min före detta arbetskamrat ska vi låta vara osagt. Tur i alla fall att hon hade med extra hundbajspåsar att plocka i.

Ronjas bror Dexter tittar fram igenom buskarna.

Förra helgen hälsade vi på pappa på korttidsboendet. Han vann inte över Franz i luffarschack.

Däremot orkade han att vrida huvudet av den lilla gummidoktorn, som han skulle ha för att träna upp armstyrkan med. Så då är han nog på bättringsvägen!!

Lilla energiknippet Elliot bistod som vanligt med bostad till oss när vi var på resa förra helgen.

Nu är pappa hemma i lägenheten igen. Idag firar mamma och pappa 66-årig bröllopsdag. Slå det – den som kan!

Grattis till er!!

Höst i byn.

Vildvin hemma på planket. Nej detta kan man ju inte titta på hela dagen. Vi åker iväg till Sandviken istället.

Här är det stenigt och knaggligt. Man får koncentrera sig och lyfta på benen.

Ibland kommer ett hinder utefter vägen.

Ibland får man bara ta sig en liten paus.

Jag gick uppför Kulbacken på hemvägen. Se på träden!!

Åt andra hållet är det bara vatten. De flesta har väl tagit upp sina båtar nu. Flera fick ju bärjas nyligen i blåsvädret. Räddningstjänsten har nog viktigare saker för sig än att ta vara på båtar.

Men är jag alldeles blind! När jag vänder mig om för att gå hemåt… Titta bara, vilken oas. Blommorna blommar ju precis som om det varit sommar fortfarande! Ibland går årstiderna i vartannat.

 

Hej svejs i lingonskogen!

Veckan som gick var den veckan på året när solen går upp precis när jag går till jobbet. På måndagen kunde jag riktigt se för varje steg jag tog, från att solen var helt bakom horisonten, till att den som en stor orange boll kikat upp på himlen. De andra dagarna cyklade jag och då gick det lite för fort, men då hann jag däremot att stanna och ta ett kort. Bilden ger tyvärr inte alls rättvisa till hur fint det var i verkligheten.

På tordagen åkte jag till tandläkaren för att laga mina tre hål. Jag hade fått skjuta upp besöket en vecka, eftersom jag var förkyld då. Mina arbetskamrater tyckte nog jag hade hunnit jaga upp mig lite. Nog var det mycket att laga tre hål på 50 min! Gan sa till mig att ta med mig denna lilla doktor, som hon fått på röntgenveckan,  att klämma i handen. Det skulle säkert hjälpa. Någon annan undrade om jag skulle utöva wodo med den… Hur som helst gick det bättre än väntat. Precis som jag alltid brukar säga efteråt. I vart fall innan man fått se räkningen.

Ruggigt kallt och grått var det på fredag, när Jan och jag tog en cykeltur till stan. Gott var det då att värma sig på café Kannan med varm choklad. Sedan gick vi en sväng på stan, och jag köpte två böcker på rea fast jag lovat mig själv att inte köpa några fler böcker. Nu fick jag skynda mig hem och läsa ut min lånebok Krigsdagböcker 1939 till 1945 av Astrid Lindgren.

Stora lingonplockardagen inföll på lördag, när solen sken fram så fint. Vi hittade några fler än dessa två, men resultatet var inte så värst. Härligt att komma ut i skogen i alla fall.

På hemvägen hittade vi en mysig badplats, där vi inte varit förut.

Idag har vi förberett för fullt för det stora fönsterbytet här i huset. När förberedelserna var klara gick jag ut på promenad. Jag skulle lämna lite kläder för återanvändning. Då var jag i närheten av stadsparken. Undrar om hägern är kvar, tänkte jag. Jovisst var den det.

Så var den här veckan till ända.

 

Helgen är över

Tiden bara rinner iväg, och vi med den. Jag har varit förkyld och har varit utan promenad i flera dagar. På lördagen fick det vara slut med det. Vädret var grått och ruggigt, men ändå inget regn, när vi var ute i alla fall.

Nu börjar höstfärgerna komma så smått. Vi åkte till Lysingsbadet, för att se hur det såg ut där nu. De flesta camparna har åkt hem, men ändå fanns flera kvar. Fantastiskt vilka fina altaner de bygger upp runt sina husvagnar. Till och med såg vi några som satt upp en liten söt bod på sin ”tomt”.

En fin promenad fick vi i alla fall. Hemma igen klippte jag undan lite på rosen vi har på framsidan. Det växer åt fel håll! Rätt ut i gången. Ändå finns det några bedagade rosor kvar.

Söndag var en annan dag. Dimmigt och lugnt på morgonen. Bra att ta sovmorgon, och sedan ge sig ut när himlen lyste upp och det var hur fint höstväder som helst.

Nedför backen och hem igen blev en lagom promenad för mig. När jag kom hem hade Jan klippt gräsmattan för sista gången detta år. (Tror han i alla fall). Det var ganska många som hade samma tanke som han. Det mullrade faktiskt i alla trädgårdar.

Hemma igen satte jag mig en stund. Sedan gick jag runt och kollade på de blommor som finns kvar i trädgården.

Det finns inte så mycket kvar nu. Solen den sken och vi kunde sitta ute och äta söndagsmiddag. Kanske det också var för sista gången i år?

Äntligen!

Hur många gånger har jag inte gått på mina promenader utmed Gamlebyviken. Plötsligt brakar det till i buskarna, och upp flyger en ståtlig häger. Det har varit så nära, men aldrig har jag hunnit få upp kameran och fått något kort på den. När jag är färdig med avtryckarfingret har den flugit all väldens kos.

Igår såg jag på en lokal facebookgrupp, att en kvinna hade fotograferat en häger mitt i stan i stadsparken. Vem tog sina stavar och gav sig iväg däråt idag? Jo jag förstås. Jan sa; Det begriper du väl att den sitter inte kvar där än! Jo, men man måste ju kolla i alla fall…

Jag tog stavarna under armen för att inte föra för mycket oväsen när jag gick in i parken. Jag smög mig fram, och ta mig sjutton. Den satt kvar!! Jag hade bara mobilkameran med mig, så jag tog ganska många bilder. Kanske någon kunde bli bra i alla fall.

Efter en liten stund flög den iväg. Ja det var den hägern det, tänkte jag.

Vilken tur jag hade. Den satte sig bara ett litet stycke bort.

Världens bästa ställe för en fågelskådare. Nu kan ni tro att jag är nöjd! Jag lovar; Jag har inte ätit flugsvamp 🙂