Kan man plocka 7 sorters blommor i trädgården?

Blåklockorna är bara bonus. De hittade vi på promenaden.

Här har vi självaste Rosenstenen. Det här är vårt kvarter.

Hemma vid vårt hus är Queen of Sweden det första man ser. Jan är så stolt över att han valt ut den själv.

Schneewittchen växte från början utanför köksfönstret. Nu har den fått flytta till en annan plats.

Den gula rosen trivs i lite mer skuggigt läge. Vi har två som formar sig till en portal.

De röda rosorna vill också sväva omkring i portalen, och de har funnits där i riktigt många år.

Plymspirea är ett säkert kort.

I liljan har det fastnat ett Måbärsblad, sedan jag klippte häcken häromdagen.

Pumpan är en gåva från Vimmerby.

Nu är vi redan uppe i över sju stycken, eller var det kanske nio man skulle plocka.

Nu kan jag ju inte hejda mig längre.

Levanderklocka, eller helt enkelt en sorts potatisblomma som kommer från Baldersvik.

Mattram, som mormor hade på Järnvägsgatan får bli den sista, för den ger en alldeles speciell midsommarkänsla.

Så tar vi en bild från promenaden också. Andungarna är ju så söta. Midsommarafton har varit som vanligt en blandning av sol, moln och blåst. Härligast av allt är att kunna sitta ute på altanen och äta matjessill – även om man fick ta på sig en tröja.

 

Möte på cykelbanan.

Ronja tjatar aldrig på oss att vi ska gå upp om morgnarna, men när vi väl går upp är hon så ivrig att hon nästan försöker slå krokben på oss. När vi öppnade altandörren i morse var det alldeles blött på trädäcket. Det hade regnat för första gången på säkert en månad.

Både människor och djur mår lite bättre när det blir lite svalare i luften. Det blev jag varse på promenaden, när jag mötte detta lilla rådjur precis intill cykelbanan. Jag sade till henne att stå stilla tills jag plockat bort runkeepern och tagit fram kamerainställningen på mobilen.

Jodå det gick bra att få ta ett till kort på lite närmre håll. För en tid sedan när jag och Jan var ute och gick i villakvarteren, var jag alldeles övertygad att jag såg ett uppstoppat rådjur i en trädgård. Jag visade det för Jan och vi stod en bra stund och tittade. Så fort vi tog ett steg framåt – sprang det där uppstoppade rådjuret iväg. Hur jag nu kunde tro att man kan ha ett uppstoppat rådjur i en trädgård?? Men det var ju så naturtroget, tyckte jag.

Igår gjorde vi en liten utflykt till Gränsö. Här står jag och spanar utåt bryggan där jag blev kidnappad av mina arbetskamrater härom veckan. Jag som trodde att vi skulle gå på promenad, blev indragen i en oförglömlig fest istället. Så det kan bli!

På andra sidan Östersjön.

Så fick vi för oss att för en gångs skull dra österut istället för åt väster, som vi oftast brukar. Här är första rastplatsen på väg mot Karlshamn.

I kvällsljuset drar vi så ut på böljan den blå. Till och med busschauffören tyckte det var ett ovanligt resmål vi skulle till. Det var första gången de hade en tur dit.

Vi var väldigt spända när vi närmade oss Kaipedas hamn i Litauen.

Kuriska näset hade vi läst om innan. Den här landtungan med sandstränder sträcker sig ända till den Ryska enklaven Kaliningrad. Tydligen finns det fina cykelvägar där ända till ryska gränsen.

Ju längre in mot staden vi kom , desto tydligare såg vi vilken hamnstad det är. Klaipeda är Litauens tredje största stad och har en stor transithamn även för Vitryssland och Polen.

Bilfärjan vi åkte med var kombinerad person-  och långtradarfärja. Vår chaufför hade varnat oss för att allting tar väldigt lång tid på färjan både att komma av och på färjan och om man vill beställa mat och dryck.

Alla bilan måste backa ut ur färjan. En del var höga så de fick köra in mot mitten.

En del var så tunga att det bara var med nöd och näppe att de inte skrapade i marken. We know the way!

Här kommer en traktor en gräsklippare och en båt. Så småningom hade alla bilar kommit av färjan och vi fick hoppa in i bussen för guidad tur i Klaipeda och badorten Palanga.

Slottet här har använts till konserter, nu var det ett stort bärnstensmuséum. Under kriget var detta svårt sönderbombat, särskilt kyrkobyggnaden till höger. Under andra världskriget var Klaipeda tyskt krigsbyte. Många hus var sönderbombade. Efter kriget var det billigt att bygga nya hus och även billigt att värma upp dem. Alla husen som byggdes var efter samma ritning och ganska stora. Nu beboddes de av flera familjer.

Guiden berättade en sägen om denna statyn, som handlar om de olika träden i parken. Framför denna staty vill alla litauiska barn bli fotograferade.

Tillbaka i Klaipeda åt vi Litauens nationalrätt ”cepelinai” och lokalbryggt öl, vilket satt väldigt bra i den tropiska hetta som var.

Klaipedas största shoppincenter var väl inte min och Jans favorit, men vi satte oss med en coka cola på en bar och tittade på ishockyträning och hade det bra.

På kvällen blev det samma färd hemåt igen. En kort och intensiv resa var det.

Sällan får man åka på en så lugn Östersjö.

Vilken solnedgång det blev sedan! Visst ser det nästan tropiskt ut?

Länge stod jag beredd med avtryckarfingret, för att vänta in den knallröda solnedgången som var kvällen innan. Den kom förstås aldrig. Så får man stå sitt kast om man inte går och drar på sina kameror hela tiden. Det blev rätt så bra i alla fall, men, men…

 

 

Till havs!

Pionerna vi köpte slog ut bara man satte ned dem i vasen. Ja, det har varit varma dagar nu.

Det var en del skyar på himlen, och även lite blåsigt. På Händelöp kan man få lite havskänsla, så dit åkte vi på en liten söndagsutflykt.

Hittar man bara lä är det ändå hur skönt som helst.

Så blev det dax att åka hem igen. Ronja väntade förstås på att få gå ut och jaga insekter. Små möss nämner jag inget om , för de hoppas jag hon har glömt bort för länge sedan.

På hemvägen ringde både Kalle och Daniel för att gratulera mig på Mors dag. Då kunde jag berätta för dem att Jan hade köpt dessa fina pioner från dem i år. Annars brukar det ju vara tomatplantor som gäller. I år har jag sått tomat på frö, och har hur många som helst.

Utflykten till Vråka

Inte för att jag är så kontnärlig av mig, men när jag såg i tidningen att det skulle vara en s k konstrunda i kommunen tänkte jag att det kunde vara kul att åka ut och titta på något av ställena i alla fall. Jag hade tidigare läst om konstnären Märta Hedin som återvinner flaskor och annat glas och gör till fina föremål. Det skulle vara spännande att se hur de såg ut. När vi kom fram till den lilla byn Vråka kom vi fram till denna skylt. Då vågade jag inte köra en meter till utan parkerade snällt på avsedd plats.

Vi promenerade förbi några tama hästar, men några vilda barn såg vi inte till. Vi letade bland de idylliska husen.

Var kunde detta återbruket vara någonstans? Solen sken och det var så varmt och skönt. Vi behövde något att dricka, så vi gick in i en lada där det var ett litet mysigt café. Man kunde köpa ägg, sylt och marmelader. Ja även plantor av tomat och som jag tror paprika.

Servitrisen berättade i vilket hus Återbrukets försäljning fanns. Vi fick också veta att glasen vi drack ur var gjorda av barnmatsburkar.

Rabarber. Drickfärdig saft gjord på rabarber från vänner och bekanta, står det på min flaska.

Jättefina glasgrejor, men mest för att titta på. Jag vill ju inte ha så mycket prylar längre. Roligt att ha varit där i alla fall!

 

 

 

 

Röntgen får nu klara sig utan mig!

Tiden bara springer iväg. Det är inte länge sedan körsbärsträdet stor i full blom när man gluttade på persiennerna.

Den här lilla ”rackaren” har fyllt 4 år med pompa och ståt. När vi kom hem igen från vår lilla resa hade jag bara 2 dagar kvar att jobba på mitt gamla jobb sedan över 40 år. De sista dagarna var ganska jobbiga. Det är ju många att säga farväl till. Jag hade föreställt mig att jag skulle ha en gigantisk näsduk, och liksom en trollkarl bara dra upp och dra upp, skaka ut den och fräsa till.

När jag gick in på lab 9, som vi kallar kafferummet på jobbet igår var det ovanligt mycket människor där. På morgonen hade vi jobbat på och jag hade totalt glömt att det var min sista dag. Jag ställde mig snabbt i kön vid kaffemaskinen , men jag kunde ju inte fly från det som skulle komma. När jag satt mig såg jag chefen komma med bestämda steg fram mig mig med en blomma i handen. Hon sa några fina ord till mig, och jag skulle ju sagt något bra tillbaka. Jag fick dra upp den där näsduken istället…

Fint hade de diktat också. Det blir lite konstigt det här. Man kan ju inbilla sig att det bara är en vanlig semester. Jag hade samlat på mig både semesterdagar, komp och flex, så pensionär på riktigt blir jag inte än på ett tag. Däremot ska jag inte tillbaka till hösten. Jag har lämnat in alla nycklar och id-kort.

Jan har väntat länge på att jag ska gå i pension. Själv har han ju varit pensionär i 9 år. Det har varit bra för mig, som har kunnat gå hem till dukat bord. Nu får vi kanske bli lite mer jämlika 😉

Jan kunde inte förstå varför jag skulle jobba ända till halv fem. Han tyckte nog jag skulle gått lite tidigare min sista dag. Men jag hade ju så mycket att ordna med och sedan ville arbetskamraterna fotografera mig med nästan allihop. Det kan ju vara roligt att ha som minne. Då visste jag inte att det skulle bli stort firande hemma på altanen också. Nu börjar jag tycka att det är riktigt bra att bli pensionär.

Patienterna på röntgen får väl sitta där och vänta nu, eller…

Vill ni se mitt ”växthus”?

Maj månad börjar jag med ett ordspråk som finns skrivet på Västerviks stadshotell. Det kanske passar så här i valtider.

Nej, nu beger vi oss ut på promenad istället. Då hamnar jag mer i mitt rätta element. Här ligger massor av fåglar och ruvar nu. Man kan komma så nära dem, bara genom att gå ut på bryggan.

Visst är det skäggdopping? Hoppas ungarna föds innan det blir för mycket båtar där. Jag såg att de börjat lägga i sina båtar, under tiden som deras barn badade!!!

När jag inte promenerar, så gräver jag. Om ni visste vad jag håller på. Man kan ju försöka i alla fall. Nu har jag bara 1,5 vecka kvar att jobba. men i morgon är det måndag igen.

När jag jobbat färdigt ska jag ha en lång, lång semester. Då kommer jag att promenera här.

Ronja och jag i trädgården.

En ampel med fuchsia fick följa med hem igår när vi som vanligt på torsdagar storhandlade. När jag kom hem hade jag ingen aning var jag skulle placera den. På natten drömde jag till och med att jag hittat den perfekta platsen. Den fanns förstås inte i verkligheten.

Plötsligt kom idén, precis som från ovan. Jag hänger upp ampeln i den gamla syrenen. Vilken fantastisk idé, tänkte jag. Vad i hela fridens dar, tänkte Ronja.

Med några eleganta skutt var katten uppe för att kontrollera det hela.

De där snörena måste ju vara något för mig, tänkte hon. Leken blev förstås inte så långvarig. Matte hade ju hittat på flera hyss i trädgården. Ha, ha, ha sa Ronja. Tror hon att det ska bli en japansk trädgård eller något?? Det där är ju bara vägen till komposten. Ja, ja hon får väl hållas då!!

 

Både blåsippan och vitsippan har kommit nu.

 

Det är inte så ofta man ser både blåsippor och vitsippor samtidigt. På vägen från affären är det så ändå. Ja ni som känner mig: Jan kör hem matvarorona och jag går. Högt uppe i en backe såg jag dem, så då fick det förstås bli lite bergsklättring också. Det var lite nära ett hus, men fotografera får man väl göra i alla fall?

I fredags, när det var som varmast i hela landet här i Västervikstrakten åkte vi ut för att leta fotomotiv. Jag har börjat i en fotokurs, för nu närmar sig min låånga semester med stormsteg. Det kommer att bli väldigt konstigt att bli pensionär, efter att ha jobbat i hela sitt liv.  Nu måste jag hitta nya jobb och närmast är det jordbrukare och fotograf jag ska satsa på. Författandet är för tillfället klart, och om det kommer nya idéer har jag ingen aning om.

Vi åkte till ett gammalt bronsåldersröse i stans utkant.

Så här såg det kanske ut när de hade begravningsceremonier här på den tiden. Nu drömmer jag om att lära mig ta en bild här en stjärnklar kväll. Det borde ju bli tjusigt. Än så länge håller vi bara på med komposition i kursen. Det kan vara lite subjektivt tycker jag, men det finns ju vissa regler också.

Mest var jag egentligen ute efter vitsippor, och det fanns det i mängder. Konstigt nog glömde jag att plocka med mig en enda hem.

 

Blåsiga fredag

När Ronja och jag tittade ut genom fönstret i morse var det snö i luften. Det blåste också så det lät som taket skulle lyfta. Men vad var det där??

En liten, liten rödhake. Den var så lätt att den höll på att blåsa bort. Ändå pickade den outtröttligt i gräsmattan.

Ja, där utanför glasrutan kunde den känna sig säker för både folk och fä.

Ronja stod på en stol brevid mig och tittade intresserat. Den får du inte jaga sa jag till henne.

När Jan kom hem från att ha bytt till sommardäck på bilen, gick vi på promenad. Vågorna hade blåst in massor av tångruskor till land. Tusan också att jag inte har med mig hink och kratta, så jag kunde plockat med mig några till mina nya pallkragar. Du måste följa med mig senare och fiska upp några ur havet sa jag till Jan. Det tyckte han inte var någon bra idé. Inte behöver man väl tro att jag skulle ramla i havet för det??

Vi tog en lite läigare väg när vi gick hemåt. Jag fick se de här fina vårblommorna i en trädgård. Nu hade jag för länge sedan glömt alla fina tångruskor, och gick hem för att göra pizza istället.