Igår var det en bra dag!

Vad kännetecknar egentligen en bra dag? Olika för olika människor förstås. Jag tycker en dag är bra när jag har kunnat skriva upp många upplevelser i min almanacka för just den dagen.

Det ultimata för mig är att komma på en utflykt och man ska inte behöva förflytta sig långt bort. Gränsö ligger alldeles lagom långt bort. Första stället vi stannade på blåste det kallt och otäckt. In i bilen igen, för att köra bara någon kilometer till. Här har vi hamnat på läsidan, och det är hur skönt som helst.

Plötsligt var himlen alldeles blå. Vi satte oss vid ett vindskydd och bara njöt. Strax kom en man med en stor svart hund. Han frågade om vi var hundrädda, och sa att hans hund skulle ha matrast där. Hunden slukade en macka och ett kokt ägg i en enda tugga, och sedan gick de vidare.

Vi satt kvar ett tag till och lyssnade på havets kluckande. Hemfärden blev som oftast att en körde bil och en promenerade ett lagom långt stycke.

Så här glad var jag för att jag kunde gå hem och gräva ur komposten, och inte nog med det. Jag kunde plantera om tomater och paprika ute i det fria, där man kan drälla med sin jord hur mycket man vill.

Idag tänkte jag fortsätta med komposten, men det vill inte vädergudarna. Det bara regnar och regnar. Igår var det en bra dag, idag är det en annan dag.

Jag har dammat av mina stavar!

Idag blev det till att ta fram stavarna. Jag hade stått i kö för easy line-gympan, som jag brukar gå på om torsdagsmorgnarna, men kom inte med. Nu står jag på köplats 11 till nästa torsdag. De verkar vara hög press på att komma med på detta. Min kompis anmälde sig klockan 1 i natt för att komma med nästa vecka. Kanske man skulle söka sig till någon annan modell, men nu drar det sig väl ändå mot våren?? Stavgång är inte helt fel heller. Det är gratis och man går precis när man vill.

Här kommer en bild från ”mammas gata” också. De som är bekanta med omgivningarna förstår att detta fönster kan man titta ut genom när man väntar på pizza. Så har vi varit en tur hos föräldrarna igen. Vi har fått skjuta på resan flera gånger, på grund av den eländes hostan. Nu har vi varit där i alla fall, och på måndag är det tänkt att pappa ska få komma hem från korttidsboendet.

Nu är vi då tillbaka i Småland igen där man kan vandra kring bland stock och sten. Nu ska jag gå och blanda ihop en grönsakssoppa.

 

Hostuari

Nu är hostuari över, och mars är här. Vi får se om det blir något bättre. Vabruari brukar man ju annars få höra, men jag har hittat på ett ord som passar bättre i denna familj. Vabba kan man ju inte göra, när man inte har hemmavarande barn. Nej vi gamlingar får hosta bäst vi kan, och det har vi också gjort. Jag har nog aldrig varit med om maken till hosta, och nu har vi talat nog om det.

Inte har jag varit ute på några promenader heller. Jag som bara kan blogga när jag har några naturbilder att fantisera kring. Nu tager vi vad vi haver, så då blir det en numera uppäten kålpudding.

När jag inte kunde något annat, så har jag läst böcker och sett på tv. Det är helt fantastiskt att kunna titta på tv-program på datorn, precis när man själv vill. Jag har sett alla programmen av ”Nedsläckt land”. Jan ville inte se. Han tycker det är propaganda. Jag tänker att man kan lära sig något. Nu har jag lärt mig att vi kommer inte att klara oss särskilt länge. Visserligen bor vi inte i något supermodernt hus, men det gäller att ha några vänner som har alternativ värme och varför slängde vi det där spritköket som vi aldrig använde? Kan man filtrera gamlebyvikens bräckta vatten till sötvatten? Var är våra metspön? Bortstädade förstås.  Det kommer inte att finnas någon möjlighet att få reda på hur ens släktingar i övriga landet klarar av det hela. Nej, detta är deprimerande!

På kunskapskanalen har det gått en serie som hetr Pilgrimsvandringen. Där får man följa ett gäng personer som i 15 dagar ska gå sista delen av pilgrimsvandringen mot Santiago de Compostela i Spanien. Jag trodde jag hade tre böcker som behandlar detta, men jag hittade bara två. Dessa måste jag läsa om vid tillfälle. I tv-programmet är det en samling mycket olika personer som vandrar på de fina stigarna. De går av olika anledningar, som inte alls behöver bero på någon religiös tro. En mullig färgstark kvinna är präst. Hon har hela tiden en knallröd scarf och knallrött läppstift. Hon diskuterar olika ämnen med sina kompisar och försöker aldrig övertyga dem om sin tro. Bland annat diskuterar de varför kvinnan har så dålig ställning i kristendomen. En smal, snygg kvinna med alltid perfekt frisyr har blivit änka. Hon är ateist, och har funderingar kring detta. En man har jobbat som komiker. En annan man har varit journalist, men samtidigt har han suttit i fängelse i väldigt många år för en förseelse han inte har gjort. Ytterligare en man har varit ute på FN-uppdrag och blivit svårt skadad i armen. Efter många operationer fungerar han igen och han och alla de andra har mycket att fundera och tänka över. Det är väl sådant pilgrimsleden är till för. Människor ska träffas och prata med varann och hjälpa varann. De gick genom ett oerhört vackert landskap. När de kom till en kyrka med en kran på väggen utanför, där man kunde bara skruva på och fylla sina vattenflaskor med rödvin då trodde de att de fick vara med om ett under!

Vi har varit i fängelset!

Nu smälter isen lite för var dag som går. Fåglarna får vårkänslor, och jag tror även barnen får det. Idag såg vi nämligen några små barn som sprang omkring nere vid badplatsen tillsammans med sina mammor. Sannerligen att en av dem hade shorts och trampade omkring bland isflaken i sina skor. En annan hade åtminstone gummistövlar på sig. Vi får hoppas att de inte hade så långt hem…

Utmed iskanten sitter fåglarna på milslånga rader  (man skulle tagit en panoramabild). De väntar väl på att isen ska gå upp så de också får bada.

Vår fängelsevistelse blev inte så lång. Kanske vi inte hade gjort så särskilt svåra brott. Annars hade det funnits möjlighet att sova över.

Cellerna är inte så stora, och vi är ju vanare vid en bredare säng. Sedan finns det kanske de som inte får välja att gå hem igen, men nu har  det fungerande fängelset flyttat en bit. Skulle man vilja betala för att sova här?? Förresten påminner det väl om jourrummet på sjukhuset.

Vi däremot följde doften av stekt strömming. Under de här fina röd- och gulbetsdekorationerna fanns det faktiskt strömming. Det är Jans älsklingsrätt, och han kan till och med gå i fängelse för att få äta det. Ja nog är det väl känt att fångarna får väldigt god mat 😉

Hemma igen hade vi två fina blomsterbuketter att njuta av.

Frågan är bara om inte  blommorna ute i naturen tar priset. Vad sägs om ett knippe av årets första Snödroppar!

 

Skolgården

Här är skolgården där våra söner gått från klass 1 till klass 6. Alldeles i samma kvarter som vi bor, så det kunde inte varit bättre. Idag är det söndag, och det är alldeles tomt på skolgården. Undrar hur det blir i morgon. Är detta en fotbollsplan eller en ishockeyplan kan man undra. Inte kan man åka skridskor på denna knaggliga is, och inte kan man väl spela fotboll heller. Annars brukar det vara stor aktivitet när man går förbi om vardagarna.

Här har vi en annan is, som vi promenerade förbi igår. Fåglarna är ändå glada att det är lite vakar i isen här och var. Då samlas de i stora flockar. Nu är det farligt att ge sig ut på isen om man väger lite mer än en fågel. Här utefter Gamlebyviken finns det gott om utlopp, inlopp, avlopp, ränna, råk och allt det där som metreologerna brukar varna för. Ingen långfärdsskridskoåkning här inte!

Snö

Nu har vi fått lite snö här i öst. Det var alldeles vitt på träden när man vaknade i morse. I Peruparken var det som ett sagolandskap. Utefter promenaden var det full aktivitet. Många hade tagit fram sina snöslungor. Enstaka slet med sina skottspadar. Snön var ganska tung, och vi kan vara nöjda att vi har så liten sträcka som vi måste skotta.

Hemma igen funderade jag över var jag skulle hänga dagens tvätt. Jag tror ändå det får bli inne över badkaret, som vanligt denna årstid.

Nu är jag hemma igen.

Över Johannesbergsbron i Grästorp är alltid trafiken tät. Det påstås till och med att Karl den tolftes likfärd tog denna vägen, men kanske det är en myt. Just nu är det vi som farit där. En vecka bodde vi i Frändefors hos sonen och åkte mellan sjukhuset i Uddevalla och Grästorp. Nästa vecka stannade jag själv kvar i Grästorp, när pappa kommit hem till lägenheten. Nu måste mamma och pappa få en del hjälp, och det är inte jättekul, när man alltid klarat sig själv. Idag får de besök av min afrikanske brorsa.

I lördags kom Jan med vändande bil och hämtade hem mig. Precis lagom innan snöovädret kom. Nu är det vitt och fint här. Jag gillar snö jättemycket, bara inte när man ska köra bil långt.

Idag var det strålande fint solsken när vi vaknade. Solen är inte så länge uppe utan döljer sig snart bakom dis, så man får passa på.

Här ser man i allla fall att den skiner borta på Lucerna. Vi fick oss en skön promenad på Lysingsbadet. Det var halt och lurigt, men oh så skönt det är att komma hem sedan!

Dimman lättar

Kära nån, har pensionären varit uppe mitt i natten igen? Så kan det ju inte fortsätta! Blir det bara någon enstaka dag i månaden så kan man väl jobba lite extra. Nu är det ju big ”no, no” att använda sig av bemanningspersonal. Då är det mycket bättre att ta in lite billigare arbetskraft istället.  Det var den måndagen det.

Idag är jag glad att jag var ledig i alla fall. Det har varit ett fantastiskt väder. I alla fall ur min synpunkt. Man skulle tro att man glömt tvätta sina glasögon, men så var det inte. Dimman var så tjock att man inte kunde se tvärs över Gamlebyviken. När vi kom närmre stan trängde solen så sakteliga mer och mer fram.

Jag tycker verkligen det är tjusigt med dimma.

Så småningom blev himlen mer och mer blå.

Vissa promenader tar lite längre tid än andra, men det får det vara värt när man vill titta sig omkring åt alla håll. Det bästa med att vara pensionär är ju ändå att man kan vara ute hur mycket (eller lite) man vill. Mest blir det nog ändå mycket 🙂

 

 

Ring klocka ring!

Så har det blivit år 2019, och i årskrönikor tänker vi oss tillbaka till hur år 2018 har varit. Det var den oerhört varma sommaren, med bevattningsförbud, nödslakt av djur som inte fick foder, enorma bränder så vi till och med fick ta emot hjälp från andra länder, svenska akademins kollaps och protester mot vem som skulle läsa upp ”Ring klocka ring”. Inte fick vi någon regering heller, och nu har politikerna tagit långledigt…

För min privata del har jag gjort en stor förändring i livet det gångna året, när jag har slutat jobba efter över 40 år. Det var en stor  omställning, och jag hade mycket planer. Boken om mitt arbetsliv blev klar innan jag slutade jobba. Sedan skulle jag lära mig fotografera bättre. Det var ganska knepigt att få till dessa perfekta bilder som jag drömt om. Lite kändes det som att gå tillbaka i utvecklingen, när jag tänker på mitt ”fotojobb på röntgen”. På 1970-talet rattade vi alltid in exponeringsvärdena manuellt efter olika kriterier. Nu på 2000-talet är det så fantastiskt mycket smidigare när det är automatik på det mesta. Nu skulle jag plötsligt börja ställa in manuella värden på systemkameran. Jag fick ta många bilder innan det blev bra. Nog var det mycket enklare att bara ställa in automatiken. Vi får se om jag lär mig mer år 2019. Nästa projekt var att jag skulle odla upp hela min lilla miniträdgård. Trodde jag inte nästan att jag skulle kunna bli självförsörjande på grönsaker!! Då kom torkan och bevattningsförbudet. Så blev det med det. Idag har jag förresten sått ärtskott i fönstret., så kanske jag inte gett upp helt ännu.

Några nyårslöften skriver jag inte ut här. Möjligen finns det något långt inne i mitt huvud, men erfarenheten säger mig att det är bäst att ligga lite lågt med vad man tror om sig själv.

Det blir nog bra med allt – bara det blir lite ljusare!

Nu har det vänt!

Ja, nu börjar ljuset komma åter. Några dagar har gått sedan vintersolståndet, och ta mig sjutton tror jag faktiskt att det märks. I vart fall de få dagar när solen skiner.

Till exempel idag har det varit rent magiskt. Vi gick en tur på Gränsöleden, och inte kan man tro att det är 29 december idag.

Det var länge sedan vi gick just denna promenad, så det blev nästan nyhetens behag. Snart är det ett nytt år. Många undrar förstås vad det ska föra med sig. Ska man lära sig något nytt? Ska man bli smalare, eller ska man få se någon ny spännande plats? Sannolikt blir det likadant som förut, men det kan ju vara bra det också. Kanske man blir så gammal att det växer mossa på sig, men det tycker jag egentligen bara är snyggt!