Isen brister

Isarna är sköra nu! Sällan har man väl hört om så många dödsolyckor de närmsta dagarna ute på isarna i Sverige. I förrgår var det is hela vägen här, men igår var det bara en rand med is i kanten.

Här gick det snabbt undan, men isen har inte varit så tjock här i år. Jag minns någon gång för många år sedan när det varit kallt väldigt länge. Då promenerade vi tvärs över viken. Det var längre än man trodde.

Tro det eller ej, men här var det de som badade igår – i bikini!!!

På tv:n berättades det om någon som slagit ett rekord och simmat 60 meter (tror jag) under 30 cm tjock is. Jag funderade på hur han gjorde. Hade han ett 30 meter långt rep, simmade så långt det räckte och följde repet tillbaka? Otäckt verkar det vara i alla fall. Tänk om man inte hittar vaken igen!

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 20210227_103409-2-1024x819.jpg

Idag tog jag med Jan på promenaden. Han måste ju bara få höra! När vågorna slår in under isen låter det som ett enormt brus. Jag tycker det lät som vid min barndoms Järnvägsgata, där tågen åkte förbi hela tiden. Ok, kanske en konstig jämförelse, men ett fantastiskt naturfenomen var det. Vi satt en lång stund på en bänk och bara lyssnade. Blunda, så kanske du också hör 😉

Sista veckan i februari

Så blev det den veckan när jag lovat att lägga ut en bild på samma plats varje månad. Vilken tur jag hade att det var strålande fint solsken idag då. Som jämförelse lägger jag ut förra månadens bild först.

Sista veckan i januari

Nu börjar snön smälta som kom någon vecka efter att denna bilden togs. Nu droppar det från taken och på cykelbanan är det barmark. I natt har det varit lite kallare och smältvattnet som runnit ner på cykelbanan är fruset. Man får titta ned i backen så man inte sätter någon rova.

Sista veckan i februari

Sedan förra bilden har isen frusit på. Det ser lockande ut, men denna isen håller inte att gå ut på. Åtminstone vill inte jag det. Här finns fullt med rännor och råkar. Inte vill man råka ramla ned i en råk!

Som det blev

Mycket snö på en gång

Förra gången jag skrev här var det nästan barmark. Nu har vi fått så vi tiger för ett tag. Oförståndigt nog hade vi inte kört in bilen i garaget. Det tog oss nästan tre dagar att skotta fram bilen. Precis då hade jag en tid på sjukhuset att passa. Trots att vi började skotta i god tid så förstod vi att det var omöjligt för att hinna.

Mot busshållplatsen…

Jan tyckte jag skulle ringa och ändra tid. Nej, jag hade ju faktiskt en gratis bussbiljett på min kallelse. Jag frågade busschauffören om jag kunde betala med swish för Jan. Nej, han är din ledsagare sa han. Jag var framme en minut innan min tid, dvs precis perfekt. Så fick vi oss en busstur och det var ju riktigt kul.

Jobbigt att ta sig fram för en del

När vi kom hem var det Ronjas tur att gå ut. Hon fick se några starar i grannens berberishäck. Hon blev nog lite snopen att det var så mycket snö.

Stamtavla

Några dagar senare fick vi se att himlen var blå. Då tog vi oss en liten promenad i solen.

Fint idag med.

Som det blev ja. Igår vaknade Jan med hjärtklappning, blodtryck och puls var helt galet. Han fick en tid halv 4 på vårdcentralen för ekg. Sedan skickades vi vidare till akuten för nytt ekg och behandling. Det funkade bra och den otålige Jan ville åka hem. Nehej, jag fick åka hem själv för han skulle övervakas över natten. Idag skulle jag kunna hämta honom, men nehej han ska ställa in medicinerna och ta ultraljud. Då han får vara där en natt till. Eftersom det är besöksförbud lämnade jag bara in en kasse med grejor till honom idag. Så fick jag möjlighet att besöka några av mina gamla arbetskamrater på röntgen. Det var roligt att se dem bakom munskydd och visir. Imorgon ska jag nog inte behöva åka hem själv i alla fall!

Jag har fått en idé.

Lite, lite vinter

Länge har vädret varit bara grått, grått, grått. Idag var det ”andra bullar”. När jag gick där på min vandringsväg, kom jag på något jag gjorde på bloggen för ett antal år sedan. Jag valde ut en miljö som jag tänkte ta en bild på, en gång i månaden under ett år. Det kan vara roligt att se hur allt förändras med årstider och väder.

Ännu ligger båtarna på land

Det året funkade det och jag tog tolv olika bilder på samma ställe. Nästa år valde jag ett nytt ställe, men då ledsnade jag för det låg för långt borta.

Då tänkte jag ta bilder på en rondell här i stan. På vintern är där en fin julgran i mitten. Sedan brukar det vara jättefina blommor , och det skulle ju varit fint att följa hur det ser ut där under ett år.

Inga vinterbadare idag

Nu har jag lärt mig på det, så i år väljer jag ett ställe som ligger väldigt nära där jag bor. Kanske badplatsen blir bra. Den som är nyfiken kan titta in här om en månad. Jag tänkte lägga ut en bild sista veckan varje månad. Skriver jag här någon mer gång innan dess får det väl bara bli bonus 🙂

God jul!

Granen är klädd

Så har då julafton 2020 kommit. Många tycker att denna jul blir väldigt annorlunda. Vi får ju inte träffa några människor, som vi inte brukar träffa i vanliga fall. Jan och jag är ju bara två, så vi tyckte vi kunde bjuda in denna lille tomte också. Våra barn pratar vi med digitalt, barnbarnen får väl någon julklapp också. Julmat har vi köpt hem så det räcker och blir över.

Julafton på viken

Min vanliga promenad gick förbi kanotklubben. I år var det inte några problem för kanotisterna att paddla. Idag hade de tomtemössor på sig, så det blev inga ekimåvändningar som igår. Det var ett helt gäng som paddlade, och jag hann faktiskt att få eftersläntraren på bild i farten när jag gick.

På hemvägen såg jag ytterligare en tomteklädd person vid båtbryggorna. När jag stod och väntade vid övergångsstället såg jag till min förvåning att han tog av rocken och hoppade i vattnet. Han doppade sig så bara tomteluvan stack upp. För mig själv sa jag högt: Oh my God!!

Grått är flott!

Tidigt när det fortfarande var mörkt var vi i matbutiken. Så har vi gjort under pandemin, för att inte behöva andas på så mycket folk. Jan sitter i bilen, lyssnar på radio och väntar. När han tappat tålamodet ringer han mig på mobilen och jag svarar kort : Jag står i kassan! När vi kommer hem har vi hela dagen kvar.

Jag gick på min vanliga promenad och det var helt vindstilla. Inte en krusning på viken. Trots att det var grått tyckte jag det var vackert. Såklart var det fint när man jämför med regn, regn, regn!

Lagom till lucia igår var amaryllisen som allra finast. Jag hade köpt en fet och fin lök, för det hade jag läst. Är den stor och tjock, då blir det en fin blomma. Jag satte den i ett amaryllisglas så att rötterna nätt och jämt nådde ned i vattnet. Den växte och växte och växte. Jag hade faktiskt ställt den inne i rummet, så den inte skulle få så mycket ljus. En morgon hängde den helt på sniskan. Stygg som jag är, trodde jag det var Jan som kommit mot den när han gick på sin lamptändarrunda på morgonen. Jag puttade upp den igen, men efter ett tag hörde jag en duns från rummet. Nu hade hela alltet vält och vattnet rann på duken och nedför bordsytan till stolen och till golvet. Det var då först jag förstod att man inte kan driva en amaryllis i vattenglas. Jag skar av den och satte i vas istället. Det gick ju bra det också, men nästa år ska jag nog sätta löken i jord istället.

Jag har gjort en tavla!

Det är en omöjlighet att fota tavlan utan att Baloo speglar sig i bakgrunden!

Nej jag väntade inte tills jag blev 100 år med monteringen. Sådant tålamod har i alla fall inte jag. Nu hänger den på väggen och jag får hitta nya sysselsättningar. Nu skiner solen efter morgonens regn som nästan gränsade lite till snö. Såklart är det då promenaddax. Ronja sitter som vanligt nu bakom gardinen. Det är inte längre så intressant att vara ute. Är dörren stängd vill hon ut, är dörren öppen hoppar hon upp bakom gardinen.

Favoritplatsen för tillfället

Nu ska jag ut, sedan ska jag försöka lära mig mer om släktforskning. Jag har bra förspänt. Mina föräldrar har forskat en del. Jag börjar med att kolla uppgifterna de fått fram, nu när man kan utföra mycket på datan. Jättejobbigt är det i alla fall. Jag kanske blir färdig när jag är 100 år (om jag lever då, som in mormors mor brukade säga).

Blå himmel

Så mallstroppig man kan se ut!

Allra längst upp är himlen bara blå. Det var vad jag tänkte, när jag sydde de sista 320 stygn långa raderna. Att jag sytt på detta broderi i ca 1 år och 1 månad tänkte jag inte längre på , när jag igår 15 november klockan 18.45 fäste den sista tråden. Inte heller tänkte jag på att det var på min födelsedag 1985, som jag en gång fick detta broderi – på 1900-talet!

Från dagboken 1985

Ska jag lägga till denna tid, innan det blev färdigt också?

Ett tv-program med två gamla norska broderande gubbar fick mig att minnas, att jag hade gömt något långt inne i garderoben.

Nu är det bara resten kvar – monteringen. Tänk 35 år framåt i tiden. Kanske den blir helt klar då dvs år 2055. Hur gammal är jag då? 101 år!

Vid den tiden kanske jag vet något om hur det är uppe i det blå?

Visst ser stenen ut som ett hjärta?

Paus

Ett hjärta till mina läsare, om jag har några?

Nu blev det allt en väl lång paus i bloggandet. Konstigt nog fylls dagarna ut med allt möjligt ändå. Vi får väl se när andan faller på om jag avbryter pausen. Just nu är det regnigt, ruggigt och grått om dagarna. Höstfärgerna är fantastiska när någon gång solen bryter fram. Jag har fått överta ett gäng böcker av Jans kusin, som jag drömt mig bort i. Sedan fick jag för mig att måla om en vägg. Sedan gav det ena det andra. Det fanns ju färg kvar, så jag var både här och där. När jag inte målar så broderar jag på mitt broderi, som jag skrivit om tidigare. Jag har nu hållt på ett drygt år och syr jag bara en rad om dagen så hinner jag klart i år. Men det är låånga rader, så Orsa kompani lovar ingenting bestämt. Annars är allt som vanligt, jag promenerar och promenerar. Ner för backen och sedan norrut eller söderut, allt efter humör. Vi får se, när jag slitit ut mina skor kanske jag skriver en rad eller två igen. På återläsande!

Nedför backen och sedan norrut eller söderut.

Är sommaren slut nu?

Vid min dator har jag satt upp en förteckning över alla sommarvärdarna på sommar i P1 på radion för i år. Jag bockar av alla som jag lyssnat på. Det blir ganska många, för det är en alldeles utmärkt sysselsättning samtidigt som jag broderar på mitt oändliga broderi. I söndags avslutade Laleh med det sista sommarprogrammet, så nu undrar jag om sommaren är slut.

En hemesterbild

Det är många sommarpratare som är oerhört fashinerande som till exempel Björn Natthiko Lindeblad, Betlehem Isaak, Eveline Jacobsson, Lena Endre och förstås Yngve Gustavsson. Evelin Jacobsson är intensivvårdssjuksköterskan som kunde beskriva jobbet med de covid19-sjuka på ett enkelt sätt. Som gammal röntgensjuksköterska är jag ju ganska insatt i hur jobbet på en intensivvårdavdelning går till – i vanliga fall. Nu har det verkligen inte varit som i vanliga fall. Personal som är ovana vid respiatorer och alla andra maskiner de har där har fått rycka in. Man har även varit tvungen att använda sig av så gammaldax maskiner att inte ens de vana känner sig säkra med dem. Helt fantastiskt att det fungerat så bra som det har. Hur det ska sluta vet ännu ingen människa.

Rosorna gillar vårt torra klimat

Just nu lyssnar jag på sommarprogram som jag missat och tror skulle kunna vara bra. Jag lyssnar på Marie-Louise Ekman, som förstås berättar om sin man Gösta Ekmans sista tid. Han hade cancer i gallgångarna. Marie-Louise hade sagt till Gösta att hon inte ville dö. Gösta tyckte något annat. Han sa: När kroppen är klar finns det inte så mycket att spela med längre både för dig själv och andra. Ja det kan man ju fundera över.

Gungeli gung gungeli gung

Vad har jag då gjort i sommar, utom att höra på radio. Jag har gungat, här i rosparken på Gränsö slott hemma i Västervik.

Tavla på hotell Örnen i Torsby

Plötsligt öppnades gränsen mellan Sverige och Norge. Kalmar län, Östergötlands län, Örebro län och Värmlands län utgjorde en grön gata för oss så vi kunde åka in i nabolandet. Tur för oss att vi åkte då, för norrmännen är väldigt rädda för smittan som finns i stor del av vårt land. Fortfarande är Kalmar län grönt enligt dem, men det kan snart ändras.

Gungeli gung

Jag hann i alla fall att få gunga i Norge också, med perfekt avstånd mellan mig och Franz.

Gungeli gung

I Dalsland gick det också bra att gunga. Jag undrade med Elliot om jag också kunde gunga där. Han funderade lite, så frågade han hur gammal jag är. 66 år. Ja men då kan du gunga! Då vet jag det.

På balkongen

Vilken tur att det var väder så vi kunde sitta på balkongen, för då kunde vi träffa mamma också. Så blev det en släktresa igen och det är 5 och 7 månader sedan sist. Ingen vet när det blir härnäst.

Nu är vi tillbaka ”i spenaten” igen. Skönt så länge alla är friska!