Kvällsbloggat

Där som ingen någonsin kunde tro att jag kunde vara!! Så nära en häst har jag inte varit sedan jag som 6-åring fick sitta upp på en häst på Köpenhamns tivoli. Jag skulle skrivit om detta tidigare, men det händer så mycket konstigt i min dator ibland. Nu är det lugnt igen, och jag hoppas det så får vara.

I påsk var vi västeröver, och hälsade på släkt (och hästar). När vi åkte hem fick jag ryggskott. Som vanligt kom det utan vidare, dvs som ett skott. Jag kan inte skylla på någon ridtur eller något annat heller. Nu är det bra i alla fall.

Tur att det inte var samma väder som igår. Då kom en rejäl hagelskur, och frost på taken är det nästan varje natt nu.

Haglen smatterade i min nya rabatt. Som synes älskar jag sten, helst så stora som möjligt. Ett flertal grävdes upp när vi gjorde altanen, och då var jag snabbt framme. Några små ynkliga jordgubbsplantor växer i kanten än så länge. Vi får se vad det blir mera.

Slutligen måste jag få lägga ut en bild från 1955. Stor uppmärksamhet har den fått i gruppen ”Eminenta och senila Grästorpare”på facebook. Hur min pappa kunde cykla med mig på knät och samtidigt vinka….

 

Ur led är tiden!

 

 

Är det konstigt att man blir förvirrad? Varje dag när jag går till jobbet, går jag förbi S:t Gertruds kyrka. Klockan på ena sidan ser ut som om den är fem i fyra. Den andra ser ut som om den är tio över sju. Man kanske kan välja vilken tid som är lämpligast? Annars är det ännu ett bevis på att tiden är ur led. I går var det ett terrordåd i centrala Stockholm. Otäcka saker händer över hela världen. Det är lika hemskt var det än händer!

Precis lagom till att vi skulle inviga vår nyrenoverade altan kom solen fram. Fint att kunna sitta ute och äta smörgåstårta med gamla arbetskamraten.

Ja, just det. Vi skulle ju visa hur altanen blev också.

Jag tror jag vet några som vill se hur det blev.

Jag vill också vara med och fira altanen, sa Ronja 🙂

Första april

Idag får man luras hur mycket man vill. Jag hörde något skämt på radion i morse, och såg även något i tidningen. Det får väl stå för dem. Jag tror jag avstår från att luras.

Jan och jag jobbade lite i trädgården när den värsta morgondimman lättat. Vi förbereder lite inför renoveringen av vår altan.

Precis när vi var färdiga och jag hade bestämt mig för att gå ut på stavgång, sken solen upp.

Solen värmde på mer och mer. Jag insåg att jag hade alldeles för varma kläder på mig.

Den tjocka halsduken fick hänga som en svans ut ur fickan, och svetten lackade. Det blev en ganska rejäl promenad för att vara mig.

Nu har vitsipporna kommit också. Snart blommar de i stora fält, men det får vi väl vänta lite på. Sedan blev det köttfärslimpa med pizzasmak och kikärtspasta. Därefter ”soffhäng” vid tv:n.

Nu har våren kommit!

Det var riktigt varmt ute idag. Igår hade jag glömt min mössa i bilen, och då var jag väldigt nöjd med att jag tog med mig den när vi gick förbi parkeringen. Vis av den kunskapen tog vi idag på oss både mössa och vantar. Det var helt onödigt visade det sig.

Denna bänken låg precis i solgasset. Sällan sitter någon där, bortsett från mig och Jan. Idag var det upptaget, men när vi vänt tillbaka var det ledigt och då var vi snabba att ta plats.

Helt blankt var det på vattenytan. Helt fantastiskt fint! Jag tog en liten extra promenad, och när jag kom hem hade Jan elvakaffet färdigt på altanen. Där kunde man sitta en bra stund och njuta av att solen kommit åter. Om en vecka är det sommartid, så det var ju tur att det hann bli vår innan denna tidpunkt.

I mars vet man varken ut eller in.

Man kan ju bara önska att man hade så mycket snödroppar och vintergäck i sin trädgård. I vår trädgård finns det EN snödroppe, men man får väl vara glad för det lilla. När man går förbi denna trädgård kan man bara inte låta bli att stanna och titta en stund.

Efter promenaden gjorde vi falukorv i ugn med potatismos. Det smakade bra. Annars hade vi egentligen tänkt att ha kyckling, färsk kyckling. Man ska ju inte äta så mycket rött kött, och säkert inte falukorv heller. Nu kom de stora rubrikerna om campylobakter, speciellt i färsk kyckling. Vad ska man äta? Inte odlad lax och inte fisk från Östersjön. Inte salt och inte sött. Inga transfetter, ja egentligen ingenting. Kanske Jan ändå har rätt, som äter hela periodiska systemet i mineraler och vitaminer. Själv tar jag hellre en ekologisk apelsin.

Efter maten var det ishockey på tv. Till och med jag tittade idag. När det bara var 11 sekunder kvar kvitterade AIK mot Västervik. Jag trodde jag sett matchen helt i onödan. Fel hade jag! Det blev förlängning och Västervik vann med 3-2.

När matchen var slut var det dags att tända den nya lampan. Jag tycker den lyser upp där under trappan. Kanhända vi ska skaffa en lite svagare glödlampa bara.

Tur att man glömmer snabbt!

Nu känns detta redan avlägset. Förra helgen vaknade vi och gräsmattan var alldeles vit. Vad är nu detta undrar Ronja? Vad har ni gjort!!

När kvällen kom var hela trädgården full med tassavtryck, så det var nog inte så farligt i alla fall.

Idag var det ett helt annat väder. Vi tog oss en promenad ned till stan. Jan är så bra i sina ben och rygg att han går hela vägen utan att sitta ned på någon bänk 🙂

På hemvägen från apoteket, fick jag plötsligt se ett fint skyltfönster. Stanna, skrek jag till Jan. Jag som knappt trodde det fanns några lamp-affärer kvar i stan. Där kunde man ju välja både fot och skärm, så man blev nöjd. Inte förrän vi kom hem såg jag vad fin påse vi fick den i. Kanske något av påståendena stämmer?

På hemvägen blev det faktiskt lite bänksittning, men det var ju bara för att Jan behövde knyta sina skosnören 🙂

Nu har jag varit till vägs ände.

Metreologen lovade fint väder idag. I morgon ska det bli sämre, så då måste man ju passa på att ge sig ut. Nu var det skidtävlingar och fotboll och jag vet inte vad på tv, så nu var åsikterna delade i familjen. Då fick jag en idé.

I dessa trakter har jag varit många gånger, men visst kan man fortsätta på den knaggliga stigen ännu längre bort. Jodå jag har flera gånger tänkt att gå lite längre bortöver, men förslaget har inte vunnit gehör.

Det blir ju ett stycke bort, men med cykeln borde det gå bra. Inte för att jag har någon mountainbike precis, men hur som helst så for jag över stock ock sten.

Nog kom jag till vägs ände alltid. Här tog stigen slut, och det gick inte att ta sig vidare med cykel i alla fall. Så klart gick jag runt kröken där för att titta hur det såg ut där. Faktiskt tror jag man kan fortsätta, men då får man gå. Nu har jag detta i bakhuvudet, så vem vet. Kanske en annan dag 🙂

Vi åt semla när vi kom hem, men mr Grey fick inget

Längst ned i Häggbladska huset har min frissa sin salong. Mestadels fotograferas det nog från andra sidan, dvs mot vattnet. Själv letar jag gärna lite mer udda vinklar, och visst är huset jättefint även från bakgården. 1911 stod huset färdigt, som Västerviks första femvåningshus. Jag kan tänka mig att det stack ut på den tiden med ett så högt hus. Dessutom var det första huset i Västervik som hade hiss. Jag undrar vad det var för människor som bodde här då bortsett från äventyraren Emil Häggblad. Här fanns centralvärme, salonger, herr-rum, jungfrukammare, serveringsrum, badrum och toalett. Tre meter och 20 cm  högt i tak lär det vara i en lägenhet där någon bor nu.

Då kan ni tro att jag är fin i håret nu, som friserat mig där 🙂

Idag har det varit fantastiskt solsken. Jag tog med mig gubben på promenad till stan och hem igen. Det tog oss 1 och en halv timma, med lite avstickare här och var. Då gav vi oss tillåtelse att köpa oss varsin semla att äta upp till elvakaffet, när vi kom hem.

 

Hemma igen måste Ronja få gå ut och lufta sig också. Strax fick hon herrbesök. Mr Grey är en ganska flitig uppvaktare, eller är det bara matskålen som hägrar?

Nog ser han så pass välmående ut att han inte behöver något skrovmål hos oss. Så tycker i alla fall vi. Men vi är kanske hårda 😉

Bräcklig is

Flera har funderat över hur vi vågar gå ut på isen i tidigare inlägg. Titta bara hur nära land vi står 🙂 . Vi är nog ena riktiga fegisar. Isen har varit säker på våra mindre sjöar häromkring. Det har åkts både långfärdsskridskor och isjakt. Själv skulle jag nog ha både flytväst och isdubbar, men hu vad härligt det ser ut när de glider fram med skridskor och stavar. Däremot på min favoritfotoobjekt Gamlebyviken, är det endast änderna som är ute och går.

20170205_131455

De gick och halkade fram på isen, men inte långt därifrån fanns isranden. Här har det bara varit en tunn, tunn isskorpa i år.

20170205_131857

Här kan inte ens en and gå.

20170205_132440_001

Så bar promenaden av upp i lite varmare kvarter. Innanför detta plank bor det en konstnär. Tydligen avspeglar det sig till och med utanför tomten, till glädje för oss som går förbi.