Fågelfritt – men vi hittade i alla fall fågeltornet!

Andra gången gillt så hittade vi fram till fågeltornet. Det var så bra skyltat från början, men sista vägvisaren ser man bara om man kommer från andra hållet emot vad vi gjorde sist.

Inte en fågel i sikte, men nu vet vi vägen och kan åka dit vid bättre ornitologiska förhållanden. Ja, ja jag är livrädd för fåglar, men här kommer de väl i alla fall på avstånd!

Pappa däremot var väldigt fågelintresserad. På Hästhovsvägen var alltid fågelbordet välfyllt. Nu har jag varit och besökt honom. Brickan med hans namn är högst upp på båtens mast.

Vi har också besökt två jättesöta kattungar som heter Ludde och Sixten.

Tänk jag som till och med bott i Vänersborg under min utbildning, har aldrig tidigare varit i parken med den märkliga namnet Skräcklan.

Där sitter förstås Birger Sjöbergs Frida på en sten.

Det var en blåsig dag, men det syns inte på bild.

Finns det säl i Vänern? Inte vet jag, men vi såg i alla fall en.

Vi fick sällskap av fina moln på hemvägen. På Ålleberg i bakgrunden har många seglat iväg i segelflygplan. Själva seglade vi hem i bilen, och det kändes något säkrare för oss.

Lugnet lägrar sig-men är det en tillfällighet. Inte vet jag.

Tänk om jag fortfarande hade jobbat. Då hade jag haft min sista semestervecka nu, och tänkt att nu är nästan sommaren över. Eller hade jag kanske haft den tidiga perioden, och jag redan hade jobbat tre veckor. Fortfarande tänker jag på mina arbetskamrater när jag hör ambulansen.

” Nu börjas det igen.” säger jag och tänker på vilka som kan vara jour. Såklart hade jag haft sena semesterperioden. Det är ju bäst, då man har sitt kvar.

Nu lever man livets glada dagar. Poolen och leksakerna har vi plockat in. Ronja får vara ute nästan hur mycket hon vill på dagen. Det är inte så mycket andra katter i närheten, så hon har det lugnt och fint. Fågelungarna har växt upp och låter sig inte fångas längre, så även JAG har det lugnt och skönt.

Vi gör en och annan utflykt, det finns så mycket fint att se.

Idag började jag dagen med att gå på gym, som jag brukar om torsdagarna. Det är den enda dagen i veckan jag slipper promenad. Idag åkte jag istället cykel till stan och fixade ett fint armband, som jag fått av Franz. Ovan som jag är med armband kunde jag inte ta på det själv. Jan skulle hjälpa till och kanske vi drog var och en åt sitt håll. Så gick det som det gick, men nu är det lagat och jag kan gå omkring och stajla.

Lathyrus odoratus brukade alltid pappa stajla med att kalla Luktärtorna. Nu kan jag inte bara stajla med armband, utan också av att ha odlat fram Lathyrus odoratus 🙂

Slut på besökstiden!

Tittut från muséet. Här kan man titta på plattfiskarna ur en lite annan vy. Franz är oerhört intresserad av skepp som sjunkit, och här kunde man ju studera skeppet Mars Makalös som sjunkit i Östersjön nära Öland på 1500-talet.

Vi gick upp för alla trapporna i Unos torn.

Härifrån är utsikten fin, men alla tyckte inte det var jättekäckt att gå ut och titta nedför räcket. Man såg ju faktiskt allt lika bra innifrån.

Vi har badat på många olika ställen, och farmorn har nog inte badat så många gånger på länge.

Inte bara i poolen!

Franz stannade en vecka efter att hans pappa åkt hem för att jobba. När jag blir 18 år ska jag stanna 5 veckor hos er, sa han. Då ser vi fram emot det 🙂 !

Hos farmor och farfar finns det spel som man kan klara utan dator. Det är lite underligt att tänka sig vad vi lekte med,när det inte fanns vare sig dator elller mobiltelefon.

Igår var det dax att lämna tillbaka barnbarnet. Det är en lång resa, så vi möttes vid halva vägen. Här står vi bakom älgen och spanar efter bilen med mamma, pappa och den Vitryske morfadern, som för första gången är i Sverige. Han tyckte det såg likadant ut i Sverige och Norge. Då kan man ju säga att han har inte sett mycket av Norge…

Efter lite kaffe té och dricka hos mamma löstes sällskapet upp och var och en åkte åt sitt håll.

Ronja undrar var hennes lekkamrat tagit vägen.

Campare hitåt!

I söndags gjorde vi en liten utflykt till sjön Maren. Vi hade fika med förstås och satt där i godan ro. Jag skickade en bild till sonen Kalle, bara för att fresta med Västervik till deras camping i Halmstad. Trodde jag.. De var redan på väg mot oss. Kul, kul, men här händer allt så himla snabbt!

Familjen campade på Lysingsbadet som har bortåt 1000 platser. Hur skulle vi hitta deras campingplats 792? Jan, jag och Elliot åkte i vår bil. Vi snurrade kring där bland platserna och till slut fick jag ringa camparna. Jamen hallå sa Elliot, där finns det ju en karta på väggen. Så med Elliots hjälp hittade vi fram i småregnet.

Jan kom på god fot med Blixten. Han trodde att han blivit kompis med hundarna på grund av att han bjudit dem på varsin conjaksmedvurst! Sådant gillar ju både människor och djur.

En dag hade vi huset fullt. Vi hade bjudit in bror med fru och son plus Kalle, Evelina och Elliot på smörgåstårta. När jag skulle ringa och beställa tårtan var det helt omöjligt att komma fram på telefon till ICA Maxi. Hur skulle vi göra, och ingen annan stans kunde man beställa smörgåstårta. Jan åkte dit ”himself” och fick då veta att åskan slagit sönder deras telefonledningar, så de hade det såå lugnt. Så blev det kalas i alla fall, men de kom inte med på bild. De  frotterade sig annars mest med kändisarna i slottsruinen. Simon kom på samma bild som Janne Schaffer.

Igår var vädret lite mulet och jag som så länge väntat på att få åka ut till skogen bara skulle iväg. Regnet hängde i luften och vi var på två ställen för att rekognosera. Det var tämligen blåbärsfritt, men det blev till EN tallrik åt mig. Det är ju bara den som plockar som får…

Nu börjar besökstiden…

Nu ska inte jag skryta med att vi får så många besök. Vi hade ett igår, och det blir förhoppningsvis fler denna sommar. Annars kan man läsa om människor som inte har en ledig stund och aldrig får vara ifred på sommaren. Det är nog sannolikt mest de som har sommarstuga, helst ute på en ö. Vi har ingen sommarstuga, men vi har världens finaste promenadstråk enligt mitt mått mätt. Det blev en lång promenad med Jans kusin med man och hund. Under tiden låg Ronja lugnt och vilade på mammas fina överkast. Hon trivs alltid bäst hemma!

Långt bort i fjärran pågår den årliga visfestivalen. Festivalen har pågått i 54 år och är sannolikt det enda Västervik är berömt för. Ändå är Västervik en fantastisk sommarstad, när bara vädret är med oss. Vi brukar retas med våra besökande Karlstadsbor att det alltid regnar just när de kommer hit. Det stämde inte i år trots meteorologernas spådomar om regn.

Regnade gjorde det både natten innan och natten efter deras besök. Bra, bra för vattentunnan 🙂

För ett tag sedan skrev jag om att jag hade ett segt ryggskott. Då gasade mitt blodtryck också upp i höjden. Jag blev ombedd att gå till ”ensamma rummet” på vårdcentralen och ta trycket några gånger när ryggskottet gått över. När jag var klar råkade jag titta upp i taket i den tråkiga vestibulen. Men hallå, aldrig har jag tänkt på att det var så tjusigt där. Det ser ju nästan ut som ett kyrktak. Kul faktiskt eftersom en vårdcentral mest sammanknippas med sjukdom och elände. Ok, de kan kalla sig hälsocentral hur mycket de vill.

Hoppas nu vi får mer besök nästa vecka, och kanske framöver också. Mitt blodtryck  är nu tillbaka i normalläget vare sig det beror på att jag tittade upp i taket eller något helt annat.

 

Rosor och sommarvärme.

Det är inte många regndroppar som fallit här i vår stad i år. Rosorna trivs alldeles förträffligt med det.

När man går på kullerstensgatorna i ”gamla norr” klänger det rosor på alla väggar och de blommar nu maximalt.

Det har varit varma dagar här nu. Jag har flitigt vandrat bort mitt ryggskott. Det höll i sig längre än vanligt, men nu är jag ”fit for fight” igen. I går var det däremot inte frågan om att gå någon längre promenad i alla fall. Vi stängde in den stackars katten i vårt lite svalare hus och åkte iväg till vattenbrynet.

Vi gjorde som de riktiga festprissarna brukar göra. Vi lade vårt mineralvatten till kylning i vattnet, så vågorna kunde kyla det.

Det är ett privilegium att inte ha längre till  vatten och klippor så man kan få lite svalka. Igår uppmättes en temperatur i Oskarshamn på 33,7 grader sa de på tv:n. Vi hade minst det också. Klockan 22.30 hade vi fått ned temperaturen till 30 grader i vårt nyvädrade sovrum. Idag är det betydligt svalare.

Såklart fick Ronja vara ute extra länge på kvällen. Hon ville helt enkelt inte komma in. När vi släckte lampan för kvällen, var vi i alla fall hemma alla 3 🙂

Sommar, sommar, sommar.

Det är inte varje år Mönjeliljan blommar. När den gör det får jag lust att skryta lite 😉

Igår lyssnade vi på ett alldeles fantastiskt sommarprogram. När det är Stina Wolter som talar lyssnar både Jan och jag. Många gånger har man hört henne tala om hennes storasyster Ylva, som hade anorexia. Sista gången hon talade med henne sa Ylva att hon aldrig skulle uppleva sin 30-årsdag. Jodå, det blir nog bra med det sa Stina och fortsatte med sitt liv. Ylva dog strax innan sin 30-årsdag. Många år efter detta fick Stina kontakt med en 8-årig cancersjuk flicka som hette Maja. De hade under en längre tid en intensiv kontakt via datorn. Maja sa en gång att hon inte skulle leva så länge till. Denna gången hade Stina lärt sig att inte skaka bort detta påstående. Hur tänker du med det, sa hon. Stina lärde sig enormt mycket på dessa e-mail, skypesamtal osv. Det är förunderligt hur klokt ett litet barn kan vara. Programmet visste verkligen att röra en till tårar. Stina är också en oerhört klok person.

Här har det varit många varma dagar. Då är det inte så dumt att sitta i skuggan vid den lilla kanalen och titta på båtarna som far förbi. Självklart är termosen fylld. Att vi sedan glömde kvar den i bilen några dagar gjorde ju inte så mycket heller. Vi hann ju i alla fall diska den innan nästa pick-nick.

Denna råbock gick ett tag framför mig på cykelbanan igår. När vi mötte en joggande tjej undrade jag just om jag skulle behöva kasta mig undan. Det gjorde istället bocken, som sprang ned i grönskan och undrade lite vart den skulle ta vägen.

Dagens promenad hade jag sällskap av Jan och vi gick på hemvägen över Marieborgsskolans skolgård. Visst passar denna ”staty”, som finns vid entren, väldigt bra på en skola! 🙂

 

MC-paraden

När den årliga MC-kortegen går genom stan går alla man ur husen och ställer sig utefter den planerade vägen. Så även vi. Vi satte oss på den bänk som vi kallar för ”Gunillas bänk” och väntade. Så småningom hörde vi det karakteristiska mullret, när de närmade sig. Hur jag än försökte tog jag mig inte upp från bänken. Ryggskottet hade kommit som ett skott på morgonen och då är det livsfarligt att sitta ned för länge.

Med hjälp av Jan lyckades jag till slut och vi hann även fram över gräsmattan till vägen, där vi kunde stå i skuggan under ett träd. Tydligen hade det korkat till sig nedåt stan så alla mototcyklister fick stanna. Ett flertal skinnklädda knuttar delade skuggan med oss där. Vi hörde att de bara talade om Oskarshamn. Trodde de att de var där? Ja, låt dem tro det då..

De flesta motorcyklister var helt ordinära. Tråkiga enligt min mening. Jag är bara ute efter fulingar och udda personer (att ta kort på i alla fall).

Jag måste ju visa lite motorcyklar för mamma, som nästan har blivit lika haj på datorer som 107-åriga Dagny. Mamma är ju bra mycket yngre förstås, bara 92! Hon klarar både min blogg och facebook, så det så.

Tur att jag inte såg den lömska blicken från den bortre killen i kameralinsen!

Här är i alla fall sötaste husvagnen i stan. Hoppas han inte har en hund därinne (eller en hund begraven, som man brukar säga).

Allra sist kom ytterligare ett sött ekipage. Så var det slut för den här gången.

På hemvägen såg vi dessa sötingar på en brygga. Vilken tur att ingen mamma var i närheten…

Får man bjuda på lite tårta?

Jag gjorde som fint folk, jag firade min födelsedag på annan ort. Nu känner jag att jag passar in i serien medelålders plus, som man kan läsa i lokaltidningen varje dag.

Här är några av mina kaffegäster.

Just nu sitter jag och sms:ar med vår yngste son som är nyopererad i ryggen. Skönt att det är gjort när han fått vänta så länge. Vårdgarantin – vad är det? Så hoppas vi bara att allt går bra fortsättningsvis också.

Vår äldre son fick nyligen veta att firman han jobbade på gått i konkurs. Idag var första dagen på nya arbetet för honom. Där gick det däremot snabbt istället. Ja det är mycket som händer och sker.

Nu väntar jag bara på att det ska bli sol och glittrande hav vid mina promenadvägar. Det har regnat och varit så höstlikt den senaste tiden. men jag är förstås glad att jag har en full regnvattenstunna 🙂

 

Den blomstertid nu kommer

Tänk om man hade en doftblogg! Då skulle detta varit bästa bilden. Nu får du bara titta, blunda, tänka dig och minnas till nästa år. Snart är syren tiden över.

Ingen dag utan en promenad. Utefter cykelbanan finns det ett antal fågelholkar i träden. När man går förbi hör man hur det kvittrar däruppe. Jag tror det är en stare som kommer med mat om och om igen.

När inte mamman är där sticker de hungriga fågelungarna ut sitt huvud och undrar om hon inte ska komma snart. Ska det här bli en stare? Tänk fall det är en gökunge? Man kan ju fundera.

Jag vandrar vidare. Konstigt, jag som tror att jag går en rask promenad stannar lika ofta som om jag skulle haft en hund med mig. Man måste ju få ta lite kort också!

Idag gick jag till Statsparken för jag ville se hur många träd de hade fällt där. Det låg en hög med stammar där man såg att det verkligen var behov att fälla dem. Det är visst almsjuka, och det är ju verkligen synd på dessa ståtliga träd. Det var inte så kalt som jag trodde, men det visade sig att de är inte färdigt än. Fortfarande fanns många träd med orange prickar på, som markering att de ska bort. Nej här blir inga kort tagna. Jag visar istället en bild på mina egna Förgätmigej. Ogräs eller ej, men dessa rensar jag inte bort. Jag tycker de är fina!