Dimman lättar

Kära nån, har pensionären varit uppe mitt i natten igen? Så kan det ju inte fortsätta! Blir det bara någon enstaka dag i månaden så kan man väl jobba lite extra. Nu är det ju big ”no, no” att använda sig av bemanningspersonal. Då är det mycket bättre att ta in lite billigare arbetskraft istället.  Det var den måndagen det.

Idag är jag glad att jag var ledig i alla fall. Det har varit ett fantastiskt väder. I alla fall ur min synpunkt. Man skulle tro att man glömt tvätta sina glasögon, men så var det inte. Dimman var så tjock att man inte kunde se tvärs över Gamlebyviken. När vi kom närmre stan trängde solen så sakteliga mer och mer fram.

Jag tycker verkligen det är tjusigt med dimma.

Så småningom blev himlen mer och mer blå.

Vissa promenader tar lite längre tid än andra, men det får det vara värt när man vill titta sig omkring åt alla håll. Det bästa med att vara pensionär är ju ändå att man kan vara ute hur mycket (eller lite) man vill. Mest blir det nog ändå mycket 🙂

 

 

Ring klocka ring!

Så har det blivit år 2019, och i årskrönikor tänker vi oss tillbaka till hur år 2018 har varit. Det var den oerhört varma sommaren, med bevattningsförbud, nödslakt av djur som inte fick foder, enorma bränder så vi till och med fick ta emot hjälp från andra länder, svenska akademins kollaps och protester mot vem som skulle läsa upp ”Ring klocka ring”. Inte fick vi någon regering heller, och nu har politikerna tagit långledigt…

För min privata del har jag gjort en stor förändring i livet det gångna året, när jag har slutat jobba efter över 40 år. Det var en stor  omställning, och jag hade mycket planer. Boken om mitt arbetsliv blev klar innan jag slutade jobba. Sedan skulle jag lära mig fotografera bättre. Det var ganska knepigt att få till dessa perfekta bilder som jag drömt om. Lite kändes det som att gå tillbaka i utvecklingen, när jag tänker på mitt ”fotojobb på röntgen”. På 1970-talet rattade vi alltid in exponeringsvärdena manuellt efter olika kriterier. Nu på 2000-talet är det så fantastiskt mycket smidigare när det är automatik på det mesta. Nu skulle jag plötsligt börja ställa in manuella värden på systemkameran. Jag fick ta många bilder innan det blev bra. Nog var det mycket enklare att bara ställa in automatiken. Vi får se om jag lär mig mer år 2019. Nästa projekt var att jag skulle odla upp hela min lilla miniträdgård. Trodde jag inte nästan att jag skulle kunna bli självförsörjande på grönsaker!! Då kom torkan och bevattningsförbudet. Så blev det med det. Idag har jag förresten sått ärtskott i fönstret., så kanske jag inte gett upp helt ännu.

Några nyårslöften skriver jag inte ut här. Möjligen finns det något långt inne i mitt huvud, men erfarenheten säger mig att det är bäst att ligga lite lågt med vad man tror om sig själv.

Det blir nog bra med allt – bara det blir lite ljusare!

Nu har det vänt!

Ja, nu börjar ljuset komma åter. Några dagar har gått sedan vintersolståndet, och ta mig sjutton tror jag faktiskt att det märks. I vart fall de få dagar när solen skiner.

Till exempel idag har det varit rent magiskt. Vi gick en tur på Gränsöleden, och inte kan man tro att det är 29 december idag.

Det var länge sedan vi gick just denna promenad, så det blev nästan nyhetens behag. Snart är det ett nytt år. Många undrar förstås vad det ska föra med sig. Ska man lära sig något nytt? Ska man bli smalare, eller ska man få se någon ny spännande plats? Sannolikt blir det likadant som förut, men det kan ju vara bra det också. Kanske man blir så gammal att det växer mossa på sig, men det tycker jag egentligen bara är snyggt!

Tänk om..

Tänk om vädret hade varit lika fint som igår. Då skulle man slippa gå på bandet dag ut och dag in. Idag har det varit lika grått som tidigare, och det gör ju ingen människa munter. Jag funderar på om jag som åsnan med moroten, skulle placera en fin bild framför mitt gåband. Ja just det! Jag kan flytta tavlan, som mamma sytt till den väggen. Den liknar Klasatorpet, där de spelade in Utvandrarna, tycker jag. Kanhända jag blir inspirerad att gå några km längre när jag har den där…

Så undrar jag nu om inte mamma kommer ihåg den här tavlan? Det måste ju gått åt många timmar att sy den! Det är verkligen små fina korsstygn. Så roligt att ha sådant hantverk på väggen!

Imorgon däremot blir det annat än bandet. Torsdagarna är ju mina gym-dagar. Tjoho!

Tredje advent

Den gamla krubban har hängt med i många år nu. Den har alltid haft en given plats i en hylla som nu står och skrotar på soptippen. De tre vise männen, som introducerade traditionen med julklappar har i år fått bli moderna och sända gåvorna på internet. Herdarna är noga med att deras djur får ekologiskt foder, och julgrisen säljs naturligtvis i den lokala butiken med kortast möjliga transport. På sätt och vis har vi gått tillbaka till det gamla, på sätt och vis inte.

Det hände sig faktiskt en dag att solen sken. Det var den dagen när amaryllisen stod  som finast. Jag tog ut den utanför köksdörren för att föreviga den. Trots att stjälken är lång räckte inte blomman upp, nu när solen står så lågt. Jag flyttade upp den på den lutande fönsterbrädan, och visst hann jag ta ett kort. – Nu får blomman stå och luta sig mot ett fönster, men jag fick i alla fall en bild;)

Det regnar och regnar

Nu har även andra advent gått förbi. Man börjar att pynta på torget, och i år har vi fått värsta julgranen. Finaste på länge, tycker jag. Den konstgjorda isbanan hade försvunnit läste jag i tidningen. Idag var det någon som sa: Javisst ja, så nu är den hittad igen. Vi får väl se om några barn får sig för att åka där. När våra killar var små spolades det riktiga isbanor lite här och var, men det var ju innan klimatproblemen känndes till.

Idag regnar det och julstämningen är helt borta. I helgen däremot var det soligt och varmt som om det varit höst eller vår. Då var vi ute på promenad runt den lilla ön Ekholmen.

Där sitter tomten på en sten och sannolikt utövar någon slags yoga för att rensa huvudet innan han ska ut med sina renar.

Men vad händer nu?? Det har växt ut renhorn ur min mössa. Det måste väl verkligen vara årets innemössa?

Första advent i morgon

Nu är det aktivitet i många stugor. Julgardiner ska upp, adventsstakar och stjärnor ska sättas upp och det doftar av lussekatter och glögg. Det kan behövas i detta ruskiga, regniga och gråväder vi har. För bara några dagar sedan var det så frostigt och fint.  Den sista rosen ser verkligen ut som en marsipanros.

Landskapet var trolskt, och solen gjorde allt för att tränga sig igenom dimman.

Gick man ut på bryggan satte det sina spår.

I väntan på bättre tider får man ägna sig åt inomhusaktiviteter. Bowlingen gick väl så där. De flesta kloten hamnade i rännan för min del. Det var väl bara turen att jag fick både strike och spärr.

Vill man inte bowla, så är det väl en bra idé att lägga sig och slappa bland en massa filtar.

Födelsedagar

Tjohej vad det går. Hur kul kan det inte vara att få åka fyrhjuling med dagens födelsedagsbarn. Stort grattis till Kalle!

Denna helg har vi även hunnit med att fira en annan födelsedag. När vi sjöng om pappa och ”ja må du leva uti hundrade år” sa vi att det är ju bara sex år till dess. Sedan sjöng vi för Kalle, några dagar för tidigt. Blixtsnabbt kom det från Franz: Då är det 62 år kvar till 100.

Det blev mat, tårta och bilrally i hallen.

På kvällen blev det filmtajm med lördagsmys. Självklart kan jag inte låta bli att slutligen lägga ut en bild på de dalsländska molnen som tornade upp sig när vi skulle åka hem igen.

Kanske är det bättre väder på andra sidan?

I november vet man aldrig vad det blir för väder. Det är väl det som är tjusningen. På ena sidan av viken kan det vara mörkt och grått, samtidigt som solen skiner på andra sidan.

Man kan undra om tiden är ur led, eftersom både renfana, rölleka och blåklockor blommar i vägkanten.

Ändå kan man inte låta bli att förundras över naturen. Algerna som svept fram och tillbaka över stenarna har formats till hjärter och ruter. Nu när kvällarna blir mörka skulle man faktiskt kunna krypa upp i soffan under en pläd. Tända lite ljus och spela lite kort. Undrar om jag har någon gammal kortlek någonstans? Hur många kort är det nu det ska vara? Det är väl dax att rota både i lådorna och i minnet 😉

Svansjön

Alldeles orädd stod den här måsen och spanade vid stranden när jag var ute idag. Äntligen började molnen skingra sig lite, och dimman som följt oss de senaste veckorna var puts väck.

Hela sommaren har vi kunnat föja en svanfamilj, än är de här och än är de där när man promenerar utefter viken. Dessa två är väl nu tonåringar har jag fått för mig.

Till våren tänker jag mig att de är vita, som vuxna svanar brukar vara. Det börjar redan synas vita fläckar i deras fjäderdräkt. Men var är föräldrarna?

Men oj. Långt därute står de och sover!! Nu kan de tydligen slappna av och låta sina tonårsbarn sköta sig själva.

De är så fantastiskt fina när de speglar sig i vattnet. Nog påminns man om Pjotr Tjajkovskijs balett Svansjön. För några månader sedan hade jag förmånen att få se dessa barns första balettlektion. Ännu har de inte dansat Svansjön, men vem vet…