MC-paraden

När den årliga MC-kortegen går genom stan går alla man ur husen och ställer sig utefter den planerade vägen. Så även vi. Vi satte oss på den bänk som vi kallar för ”Gunillas bänk” och väntade. Så småningom hörde vi det karakteristiska mullret, när de närmade sig. Hur jag än försökte tog jag mig inte upp från bänken. Ryggskottet hade kommit som ett skott på morgonen och då är det livsfarligt att sitta ned för länge.

Med hjälp av Jan lyckades jag till slut och vi hann även fram över gräsmattan till vägen, där vi kunde stå i skuggan under ett träd. Tydligen hade det korkat till sig nedåt stan så alla mototcyklister fick stanna. Ett flertal skinnklädda knuttar delade skuggan med oss där. Vi hörde att de bara talade om Oskarshamn. Trodde de att de var där? Ja, låt dem tro det då..

De flesta motorcyklister var helt ordinära. Tråkiga enligt min mening. Jag är bara ute efter fulingar och udda personer (att ta kort på i alla fall).

Jag måste ju visa lite motorcyklar för mamma, som nästan har blivit lika haj på datorer som 107-åriga Dagny. Mamma är ju bra mycket yngre förstås, bara 92! Hon klarar både min blogg och facebook, så det så.

Tur att jag inte såg den lömska blicken från den bortre killen i kameralinsen!

Här är i alla fall sötaste husvagnen i stan. Hoppas han inte har en hund därinne (eller en hund begraven, som man brukar säga).

Allra sist kom ytterligare ett sött ekipage. Så var det slut för den här gången.

På hemvägen såg vi dessa sötingar på en brygga. Vilken tur att ingen mamma var i närheten…

Får man bjuda på lite tårta?

Jag gjorde som fint folk, jag firade min födelsedag på annan ort. Nu känner jag att jag passar in i serien medelålders plus, som man kan läsa i lokaltidningen varje dag.

Här är några av mina kaffegäster.

Just nu sitter jag och sms:ar med vår yngste son som är nyopererad i ryggen. Skönt att det är gjort när han fått vänta så länge. Vårdgarantin – vad är det? Så hoppas vi bara att allt går bra fortsättningsvis också.

Vår äldre son fick nyligen veta att firman han jobbade på gått i konkurs. Idag var första dagen på nya arbetet för honom. Där gick det däremot snabbt istället. Ja det är mycket som händer och sker.

Nu väntar jag bara på att det ska bli sol och glittrande hav vid mina promenadvägar. Det har regnat och varit så höstlikt den senaste tiden. men jag är förstås glad att jag har en full regnvattenstunna 🙂

 

Den blomstertid nu kommer

Tänk om man hade en doftblogg! Då skulle detta varit bästa bilden. Nu får du bara titta, blunda, tänka dig och minnas till nästa år. Snart är syren tiden över.

Ingen dag utan en promenad. Utefter cykelbanan finns det ett antal fågelholkar i träden. När man går förbi hör man hur det kvittrar däruppe. Jag tror det är en stare som kommer med mat om och om igen.

När inte mamman är där sticker de hungriga fågelungarna ut sitt huvud och undrar om hon inte ska komma snart. Ska det här bli en stare? Tänk fall det är en gökunge? Man kan ju fundera.

Jag vandrar vidare. Konstigt, jag som tror att jag går en rask promenad stannar lika ofta som om jag skulle haft en hund med mig. Man måste ju få ta lite kort också!

Idag gick jag till Statsparken för jag ville se hur många träd de hade fällt där. Det låg en hög med stammar där man såg att det verkligen var behov att fälla dem. Det är visst almsjuka, och det är ju verkligen synd på dessa ståtliga träd. Det var inte så kalt som jag trodde, men det visade sig att de är inte färdigt än. Fortfarande fanns många träd med orange prickar på, som markering att de ska bort. Nej här blir inga kort tagna. Jag visar istället en bild på mina egna Förgätmigej. Ogräs eller ej, men dessa rensar jag inte bort. Jag tycker de är fina!

När dimman lättar

I söndags var det väldigt dimmigt när vi vaknade. Lite lättade det efter hand, men jag tror knappt det var någon mer än vi som vågade sig ut.

Vi hade i alla fall föresatt oss att vi skulle hitta lite liljekonvaljer. Vi åkte till den fantastiska lilla ön Ekholmen.

Bekvämt nog för oss landkrabbor kan man komma över till ön på en liten bro. Här står vi som håller ön fri från sly. Här är den allra finaste lilla ö där gamla träd ligger på marken och kommer tillbaka till naturen. Tidigt på våren är här alldeles vitt av vitsippor. Nu är de på återgång och det är stora fält med liljekonvalj. Längre fram på sommare är ön täckt av blåbärsris och fina blåbär.

Hemma i trädgården har djurlivet vaknat.

Jag vet inte så mycket om fjärilar, men böcker det har vi gott om. I fjärilsboken får jag fram att det är en Vinbärsfuks. Det kan ju passa bra eftersom den satt precis bredvid mina vinbärsbuskar.

Den här lilla humlan behöver jag inte slå upp. Hoppas vi har tillräckligt med blommor i trädgården snart så humlorna kommer att trivas.

Denna bilden är från något som de kallar för Stadsäng. Här måste bin och humlor trivas bra. Så småningom dyker det nog upp lite fler arter än maskrosen tänker jag. Då hoppas jag det blir livat på ängen!

Träd-gårdstider.

Avstavningar kan man väl inte göra hur som helst! Nu passar den här rubriken in i sammanhanget, och jag förväntar mig att ingen av mina gamla svensklärare kommer att läsa min blogg 🙂

Körsbärsträdet utanför vårt sovrumsfönster har varit så fint. Det är som en dröm att titta rakt in i ett blommande hav. Nu börjar det tappa sina vita blad. Vi får vänta ett tag och se om humlor och bin fått jobba tillräckligt här för att det ska bli körsbär. Kanske har det varit för kallt för dem. Blir det inga bär slipper vi reta oss över oåtkomliga körsbär som bara ramlar till marken och ruttnar.

Förra veckan när vi satt på vår altan i allsköns ro, började det dåna av maskiner inne hos grannen. De har länge talat om att de skulle såga ned lite av häggen i år. Skatorna har sannolikt hört vad de sagt, för i år har de faktiskt flyttat sitt bo till en annan plats.

Grannen är inte höjdrädd. Jag undrade om jag skulle klättra upp och hålla i stegen. Nej, nej, den stod hur stadigt som helst.

Vad kom all denna himmel ifrån? Vi känner nästan inte igen oss i vår trädgård längre. Ljuset bara flödar in även en gråmulen dag som denna. Den enda som möjligen kan vara lite misslynt är Ronja. Hon har förlorat sitt fantastiska klätterträd. Nu får hon nöja sig med den gamla syrenen.

Slutligen vill jag visa en liten slånbuske från min promenadväg. Det finns så mycket fina blommor i naturen nu!

Sorg och glädje. Det är ju så livet är!

Vi åkte mot Grästorp i regn och snöblask. Allt var så mörkt det någonsin kan bli , när man ska på begravning. När vi kom fram vände allt. Det var ljusgröna blad på träden och begravningen blev lika ljus och fin som både mamma och pappa ville ha den.

Strax innanför detta prunkande rapsfält, där lärkorna drillar som allra mest, finns en minneslund. Mina föräldrar tillhör en generation som inte vill vara någon till last. De hade skrivit ned i sitt ”Vita arkiv”  precis hur de ville ha det med musik och allt. Pappa vilar nu där på en anonym plats. En namnbricka ska komma upp där så småningom.

Tillbaka i Västervik igen är det hög tid att ta upp långpromenader och annat. Jag gick till Slottsruinen, för jag hade hört att de har planterat så fina blommor där.

Det är fortfarande mycket jobb på gång där. Arbetsmaskinerna körde omkring för fullt. Ur dessa grammofontrattar kom det faktiskt musik. Åtminstone kan man säga att det var ljud därifrån. Det lät inte som Abba-musik i alla fall.

Hemma i trädgården råder stor aktivitet. Ett nytt potatisland har jag slitit med i dagarna två. I år lät jag potatisen gro i jord. Det påstås kunna sätta fart på odlingen. Nu vet jag inte hur det går för rötterna satt fast i varandra, när jag skulle dela upp på potatisen. Det blir nog inte färdigt tidigare i år än annars, tänker jag.  Fint ser det ut i alla fall att planera potatis med gröna blad.

En tid på året har vi alldeles fantastiskt fin utsikt genom sovrumsfönstret. Då ser man rätt ut mot hundratals körsbärsblommor. I år sänker sig åtminstone min blick lite mer nedåt. Jag är så mallig för mitt bågformade potatisland. Undrar om det kommer att bli någon skörd. Man kan ju i alla fall hoppas!

Hej igen!

Som gubben i lådan dyker jag upp igen. Ibland har man inte riktigt vare sig tid eller inspiration till att blogga. Ändå är det svårt att hålla sig härifrån. Idag har vi varit ute på en skogspromenad. Vädret har varit toppen, om man bara håller sig på rätt ställe.

Här inne i skogen är det grönt och fint, och här finns de allra finaste mossor.

Så kom vi fram till skärmskyddet som vi hade som mål. Solen sken förstås finast ute vid vattenbrynet, och där satt vi en lång stund.

Fåglarna sjöng så fint här ute. Men vilken fågel var det som sjöng så fint? Jag hade sett bofinkar, så jag slog upp deras läte på telefonen. Så kul det blev, för den riktiga fågeln svarade på fågeln i telefonen.

Nej det här är ingen bofink. Det är en rödhake, som min pappa tyckte så mycket om. Han hade en som hela tiden följde honom när han jobbade med komposten när de bodde i huset. Nu har jag ingen pappa längre, men rödhaken den får han ha som sin symbol. Jag har också en tavla som mamma broderat av en rödhake. Den får bli ett fint minne. Pappa somnade in onsdagen innan påsk, men han blev ändå 94 år och hade fått ett långt, fint liv.

Tittut säger Ronja. Nu är det fullt med tomatplantor och annat i pallkragen. Som skydd har jag spänt över detta plasttält, som Ronja gömmer sig i innan jag fick upp det. Idag blev det andra bullar, och både tält och pinnar flög i väg med vinden. Nu har vi förhoppningsvis stagat upp det lite bättre. Vi får väl se om det får stå kvar.

På spa i Bohuslän!

Egentligen är det nästan omöjligt att resa kollektivt tvärs över landet. Det blir ingen rast och ro, för man får göra orimligt många byten. Vi gjorde det så att Jan skjutsade mig halva vägen, och sedan åkte jag buss. Här är bussen på väg genom Jönköping, och jag bytte bara i Skövde (vad jag skulle där uppe och göra).

Sedan sov jag hos mamma några nätter, och så var vi och hälsade på pappa på sjukhuset. Broder Anders och hans Lena hade bakat våfflor åt oss, och plockat de första vitsipporna för i år. Ovanligt att vara ute och resa utan bil, men både Kalle och Simon ställde upp och skjutsade oss.

Sedan kom två gamla skolkamrater och hämtade mig till spa:t. Högt uppe bland den Bohusländska graniten skulle vi bo en natt. Vi hann med att bada i swimmingpool, bubbelpool och bada bastu. Det allra härligaste var ändå att bada i ångande vatten på takterassen. Man ville nästan inte kliva upp ur plurret, för luften hade en helt annan temperatur.

Här fanns fina promenadstråk längs med vattnet.

Utsikten från balkongen gick inte av för hackor. Jag drog inte för gardinerna när jag sov för jag ville se ut om jag vaknade på natten.

Lite senare när alla hade somnat var det helt stjärnklart, och på morgonen kunde jag se att vi var långt västerut. Det var mörkare på morgonen än hemma i Västervik.

Så var det slut på denna resa, och nu är jag hemma hos Jan och Ronja igen.

Tvillingkatter?

Idag har jag jobbat hela dagen med att tömma nätkomposten. Det är där jag lägger lite grövre grejor, som jag inte vill lägga i den andra komposten. Där har det legat och multnat i flera år tror jag. Jag har varit för lat att tömma den, och lika bra var väl det. Nu hade det blivit fin jord som ligger utstpritt i olika rabatter. Men vad är det för en katt som nosar på mitt verk?

I grannens gårdshus har det flyttat in ett par som har både hund och katt. Katten är förvillande lik Ronja. Idag var de framme och nosade lite försiktigt på varann. Som tur var blev det inget bråk. Vi får väl hoppas de blir kompisar.

Nu känns det riktigt våraktigt, åtminstone hemma på gården. Bara man tar en tur nedåt viken kan man oftast känna en helt annan vind. Än får man allt ha på sig sin vinterjacka.

Igår var det en bra dag!

Vad kännetecknar egentligen en bra dag? Olika för olika människor förstås. Jag tycker en dag är bra när jag har kunnat skriva upp många upplevelser i min almanacka för just den dagen.

Det ultimata för mig är att komma på en utflykt och man ska inte behöva förflytta sig långt bort. Gränsö ligger alldeles lagom långt bort. Första stället vi stannade på blåste det kallt och otäckt. In i bilen igen, för att köra bara någon kilometer till. Här har vi hamnat på läsidan, och det är hur skönt som helst.

Plötsligt var himlen alldeles blå. Vi satte oss vid ett vindskydd och bara njöt. Strax kom en man med en stor svart hund. Han frågade om vi var hundrädda, och sa att hans hund skulle ha matrast där. Hunden slukade en macka och ett kokt ägg i en enda tugga, och sedan gick de vidare.

Vi satt kvar ett tag till och lyssnade på havets kluckande. Hemfärden blev som oftast att en körde bil och en promenerade ett lagom långt stycke.

Så här glad var jag för att jag kunde gå hem och gräva ur komposten, och inte nog med det. Jag kunde plantera om tomater och paprika ute i det fria, där man kan drälla med sin jord hur mycket man vill.

Idag tänkte jag fortsätta med komposten, men det vill inte vädergudarna. Det bara regnar och regnar. Igår var det en bra dag, idag är det en annan dag.